Liten Karin

Och liten Karin tjänte
      på unga kungens gård.
      Hon lyste som en stjärna
      bland alla tärnor små.

     Hon lyste som en stjärna
      allt bland de tärnor små.
      Och unga kungen talte
      till liten Karin så:

     "Och hör du, liten Karin!
       Säg, vill du bliva min?
       Grå hästen och gullsadelen,
       dem vill jag giva dig."

     "Grå hästen och gullsadelen
       jag passar inte på.
       Giv dem din unga drottning,
       låt mig med äran gå!"

    "Och hör du, liten Karin!
       Säg, vill du bliva min?
       Min rödaste guldkrona,
       den vill jag giva dig."

     "Din rödaste guldkrona
       jag passar inte på.
       Giv den din unga drottning,
       låt mig med äran gå!"

     "Och hör du, liten Karin!
       Säg, vill du bliva min?
       Mitt halva kungarike,
       det vill jag giva dig."

    "Ditt halva kungarike
       jag passar inte på.
       Giv det din unga drottning,
       låt mig med äran gå!"

     "Och hör du, liten Karin!
       Vill du ej bliva min.
       Så skall jag låta sätta dig
       i spiketunnan in."

    "Och vill du låta sätta mig
       i spiketunnan in.
       Guds änglar små, de se, att jag
       oskyldig är därtill.

    De satte liten Karin
       i spiketunnan in.
       Och konungens småsvenner
       de rulla´ henne kring.

   .  Då kom det ifrån himmelen
       två vita duvor ner.
       De togo liten Karin,
       och strax så blev de tre.

    Så kom två svarta korpar
       dit opp från helvete.
       De togo unga konungen,
       och strax så blev de tre.

Text & musik: 
Folkvisa från Västergötland 

Tyvärr lämpar sig inte Liten Karin att sjunga på alla lajv, eftersom den bygger på en kristen världsbild, och denna inte alltid passar vad arrangörerna tänkt sig. På vissa går det dock bra, och visan sjungs då lämpligen med en försångare/ försångerska, och resterande som upprepar de två rader som nyss sjungits.