I Västergyllan

Vred och led en natt jag satt vaken på mitt läger.
Arg på folkets usla prat till min själ jag säger:
Gjord av lös materia, som för litet väger,
är jag likt ett vindfört löv: ingen ro det äger.

Hur den vise stadig är, skrifterna beskriva:
ned kan ingen flod hans hus, byggt på klippan, riva;
mig man ser på dårars vis, liksom böljan, driva,
flodens våg, som aldrig kan sammanstäds förbliva.

I Västergyllan, där stod ett slott,
det var så härligt att skåda.
Dess murar voro av renan guld,
ja av renan guld,
och golvet var av marmorstenar.

Där femton alnar in under jord,
där satt en yngling som var fången.
Han satt där dagar och mörker natt,
ja och mörker natt,
allt under vilda djur och drakar.

Och sonens fader han reste dit,
för att få sonen till försoning.
Och tiotusen, det vill han ge,
ja det vill han ge,
för att få sonen till försoning.

Men tiotusen, det var ej nog,
ty han har stulit en guldkedja.
Men denna kedjan, den har han fått,
ja den har han fått,
utav sin vän och inte stulit.

Då tog man denna yngling opp,
och stungo ut has vackra ögon.
Då ropa han - o du milde gud,
o du käre gud,
allt detta lider jag oskyldig.

Men gråt du inte för din kära vän,
ty hon är alla redan döder.
På kyrkogården, där vilar hon,
ja där vilar hon,
det kan en marmorsten bevisa.

Och är hon döder, då vill jag dö,
ja då vill jag dö,
allt under vilda djur och drakar...

Text & musik: 
Folkvisa från Västergötland

Visans första verser och noter därtill nedtecknades av en tjänsteflicka från Västergötland och finns bevarade hos svenskt visarkiv. Den text ni kan se här bredvid stämmer inte riktigt överens med originalet, och en del tillägg har dessutom gjorts. Melodin är till viss del annorlunda även den, men handling och stomme desamma. 
Gycklargruppen Irrblosset framförde visan i form av ett skådespel under lajvet "Gudars skymning", något som givetvis uppskattades mycket...