Harpan

I ensliga stugan en kulen kväll,
steg Gunnar med bark ifrån skogen.
Till bröd skall det bakas på ugnens häll,
men icke ett mjöldoft där fanns på dess käll
och icke ett ax upp på logen.

Då kommo emot honom barnen två,
med bleknande kinder di arma.
"Giv bröd åt oss fader vi svälter så,
ack lät oss alenast en smula få."
"Jag har ej, Amric sig förbarma."

"När moder bars bort på den svarta bår
och när under mullen dess kista,
blev gömd upp på vallen där templet står,
en kaka du gav, den var vätt av din tår,
säg fader o var det den sista?"

"Ack barn jag har ingen att ge er idag,
men regn skall imorgon väl sända,
den hjälp vi förbida utav dess behag.
O varen blott stilla och nöjda som jag,
imorgon här bakas kan hända."

Då tog han från mossiga väggen ner,
sin harpa, vad makt i dess stämma.
De hungrande små icke klaga mer
och infällna kinderna glädje ler
och klangen kan plågorna hämma.

Med ansiktet bortvänt att dölja sin tår,
att icke sin ängslan få råda,
nu fadern en muntrande Polska slår
och barnen de dansa och kvällen förgår,
tills trötta de somnade båda.

Vid bädden av strå där de slumrade än,
nå bad han att: "gudar från nöden,
befria dem ni alla lidandes vän."
Det skedde, de vaknade aldrig igen.
Befriaren kom, det var döden.

Text & musik: 
Trad. svenskt skillingtryck

Denna sorgsna folkvisa passar ypperligt väl in bland de annars så ofta muntra lajvvisorna. Den visar på en annan del av verkligheten, långt från den romantiserade vi gärna gestaltar. I vers två har orden "intet, må Gud" bytts ut mot "ej, Amric" för att bättre passa i vår kampanjvärld. Detta för att Gud talar i singularis om någon/något som inte finns i vår värld. Liknande ersättning har skett i sista versen, där "å Gud" ifrån" bytts ut mot "att Gudar från". Texten är i övrigt oförändrad.