Vagantens Bekännelse

Vred och led en natt jag satt vaken på mitt läger.
Arg på folkets usla prat till min själ jag säger:
Gjord av lös materia, som för litet väger,
är jag likt ett vindfört löv: ingen ro det äger.

Hur den vise stadig är, skrifterna beskriva:
ned kan ingen flod hans hus, byggt på klippan, riva;
mig man ser på dårars vis, liksom böljan, driva,
flodens våg, som aldrig kan sammanstäds förbliva.

Som ett skepp på havets våg utan styrman svänger,
som på skyars höga stig flyktig fågel flänger,
inga band mig binda fast, intet lås mig stänger,
jag till mina likar går, mig med bovar mänger.

På de ungas breda väg, vart den nu kan bära,
går jag, snärjd i lastens garn, glömsk av dygd och ära,
vällustnöjen älskar jag mer än nådens lära,
död i anden blott jag kan köttets lust begära!

Nådig herre, bliv ej ond: jag fördrar min möda,
ljuvlig är den död jag dör, ljuva sår mig döda:
jag av flickors fägring kvald ser min själv förblöda,
jämt i tanken kysser jag deras läppar röda.

Svårt det är att sin naturs känslor övervinna,
kall förbliva, när man ser ung och fager kvinna;
vi, som unga äro än, hård den lagen finna
att för rosenröda mör låta bli att brinna.

Ställd ut i en lågas mitt vem kan undgå branden?
Vem kan i Papia bo oförförd i anden?
Här på jakt går Venus kring pekande med handen,
slänger ljuva ögonkast, visar vita tanden.

Självaste Hippolytos, om han hit blev tagen,
vore ej Hippolytos på den andra dagen:
här till Venus' kamrar in var och en blir dragen,
här är ingen ordning mer, ingen lyder lagen

Pro secundu skylls jag för att jag gärna spelar.
Ja, ty när min kropp är kall, själens glöd mig helar,
när jag spelt mig blott och bar, bar till alla delar,
skriver jag de bästa vers, ej ett ord mig felar.

Så pro tertio bliva jag förebrådd för krogen;
den, det känns jag vid, gunås, var och blir jag trogen,
tills jag änglakören ser nalkas redobogen
att till ro mig sjunga, när jag till ro är mogen.

Vid pokalens eld sitt ljus själens lampa tänder,
anden, lyft av nektarn, når fantasiens länder.
Tacka vet jag krögarns stop, fyllt av goda händer,
mot den vattenmängda dryck, som Hans Nåde sänder.

Text:
Okänd vagant

Från sen högmedeltid härstammar detta poem om en vagants liv och leverne.