Värdshuskväde

Fru Lärkas mjöd det är gott
Nog därav jag aldrig fått
Den Krönte Galtens värdshus
Där tömmer jag mitt mjödkrus

Frun i huset heter Lärka
Ordning reda kan man märka
Hon styr och ställer med allt folk
I bägarn finnes inget smolk

Pigan Manja är snabb och flink
Hon hämtar mjödet i en blink
Hon är i sanning underbar
När hon det tomma kruset tar

Lova hon är så ljuvligt söt
När hon med kärlek kokar gröt
När hon i tältet hyllning får
hon fäller allt en liten tår

Sunniva är en snäll flicka
då hon alltid ger mig att dricka
Hon med sitt skratt mig glädje ger
Då hon i bägaren ger mer

Ame är ståtlig, stor och stark
För kärran fram med knirk och knark
Efter han hörs flickor sucka
Men än han dem lyckats ducka

Lode svingar sin yxa vant
Ingen klyver ved likadant
Han den snåle kund kastar ut
Så festen för honom tar slut

Eskil dräng är en skrålare
När frun ej ser en skålare
Han är Krönte Galtens Lycka
Bäste dräng man måste tycka

Kvar är mjöd-Eskil att nämna
Han sliter så att västen rämna
När han det tunga mjödet bär
Jag hoppas det till gästen är

Jag till kvädets slut kommit har
Vad finnes där att nämna kvar
Jo jag ska ge dom vad dom tål
Nu för Den Krönte Galten skål

Text:
Skalden Loke, (Lars Malmevik)

Ett av Lokes mest träffande och uppskattade kväden, och även vad som förtjänade honom titeln segrare av kampen. Nog blossade mången kind röd under detta års kamp, och vid uppläsningen i finalen nådde det nog sin kulmen. Detta år, 42 e.GK.f, bevisade Loke sannerligen vilken storhet han besitter, även om sanningshalten i vissa rader diskuteras. Elaka tungor säger rent av att han skrev om detta alster av ren feghet. Andra menar att kärlek låg till grunden, någon att poemet icke alls är rört, och en tredje påstår halshuggning hotade skalden...