Dagalush betyder svartnisse. Liksom khapûlen så är de inte släkt med orcherna.
Ingen vet riktigt var de kommer ifrån ursprungligen. De bor oftast i små gryt i
stora grupper och ibland lyckas någon slinka in i någon orchgrupp och
terrorisera den genom att äta upp deras mat och driva alla till vansinne.
Svartnissar är klena men väldigt illistiga och uppfinningsrika och kan oftast
lura andra raser till vad de vill ha. De är klåfingriga, tjuvaktiga och vill
gärna göra elaka hyss så fort de får chansen.
Orcher brukar ha en förkärlek att sparka in dagalusher in i eldstäder.
Som ras är svartnissen väldigt räddhågad av sig och det är enbart i stora
styrkor den blir modig. Vid plundringsräder så utför dagalusherna inga direkta
anfall utan mer bakhåll. Fem stycken dagalusher skulle aldrig attackera två
stycken orcher. Likaså skulle inte heller fem stycken dagalusher attackera en
orch. Däremot tio dagalusher eller mer vågar attackera en orch.
Flertalet varelser är samstämmiga i sin åsikt om att dagalusher är galna. De är
tjattriga och kryper lätt ihop när större varelser kommer nära.
Dagalushers skodon är vad de kan finna eller så går de barfota. Deras kläder är
ofta trasiga och skitiga. Men liksom de övriga tre raserna så är kläderna från
början praktiska. Dagalusher har en förkärlek till små ben och fjädrar och
brukar ofta utsmycka sina kläder såna saker. Däremot inte sagt att alla
dagalusher gör det.
Dagalusher bär sällan rustning, och om den bärs är den oftast mest bepansrad på ryggen då det är den sida av dagalushen som oftast är vänd mot fienden. I vapenväg är det oftast långa dolkar, korta yxor eller kortsvärd.
Intelligens: Dagalusher är dumma varelser. Utav de fyra svartblodsraserna så är de i särklass den dummaste varelsen. Men de är listiga på sitt sätt och inte lättlurade.
Hudfärg: Svart med grå toning
Ålder: P.g.a. Svartnissarnas tendens till att förarga Orcher och Illvättar så är det få som överlever mer än 20 år. Ingen har vad man vet överlevt längre än 40 år.
Ytterst lite är känt om svartnissarnas historik. Enligt myterna så beblandade sig svartnissarna med de övriga varelserna på mer eller mindre fredliga sätt i fornhistorien. Även om de allt som oftast blev ivägjagade med sten och påkar så kunde oftast dagalushen freda sig själv genom att bo långt borta från andra varelser. Men med människans framväxt så försvann den möjligheten och dagalushen blev tvungen att bo mer tätt inpå och därmed bli mer fientlig. Orsaken till varför dagalushen alltid varit jagad av övriga raser har aldrig blivit förstådd bland dem själva.
När det kommer till Svartnissar så bor dessa oftast i form av familjer i små gryt. Den liknelse man kan ha på svartnissar i form av deras struktur på samhälle är ganska likt kaninernas. En stor familj där alla tar hand om varandra och några alltid är på utkik för att varna ifall det kommer fiender. En del grupper bygger små runda hyddor med hjälp av granris, ormbunkar och lövträd. Oftast så finner man sådana samhällen i lövträdsskogar.
Liksom illvättarna så centraliserar svartnissarna sitt samhälle till en punkt. Ibland lämnar några svartnissar samhället och tar sig fram på egen hand, oftast slutar det med att de trakasserar någon orchgrupp för att lättare komma åt mat. Ibland slår de sig samman med andra ensamma dagalusher och bildar små grupper liksom orcherna gör. Dessa grupper brukar vara mer krigiska än de som fortsätter leva i stora familjegrupper.
I stort är svartnissarna samlare och jägare. Fisk och vilt är favoriterna över lägereldarna och allehanda frukter och bär samlas också in.
Det är ingen direkt skillnad mellan honorna och hanarna i svartnisse
samhället. Varje person drar sitt strå till stacken. En hona kan lika gärna
komma hem med fisk liksom hanen kan.
Men bland utbrytar grupper som går sin egen väg brukar honorna sällan synas
till.
De äldre i samhället försöker att få en så pass behaglig livsstil som möjligt. De försöker samla på sig så mycket av värde i sin ungdom så att de kan luta sig tillbaka och hänvisa till gamla storartade bedrifter. Inte så sällan försöker den äldre dagalushen (om det är en hane) samla på sig ett harem för att bevisa hur stark och duktig han är. Mer eller mindre så är de äldre en plåga för de yngre svartnissarna som blir tvungna att lyssna på skrytet.
Samlare:
Allt som kan plockas från marken eller buskar/träd är samlarens område. Bär,
frukt, svamp, ved och rötter är vanliga införskaffningar. Ett göromål för hela
gruppen och inte nödvändigtvis ett yrke.
Jägare:
Fäller villebråd och placerar ut fällor. Förser gruppen med kött.
Krigare:
Oftast de yngre dagalusherna som vill ta till vapen. I de vanliga svartnisse
samhällena så hjälper alla till med försvaret. Undantag är de dagalusher som
bryter sig ut och bildar små rövarpack och attackerar allt de tror de kan fälla.
Ofta har varje grupp en spirituell ledare, (undantag är utbrytar grupper, men
även de får ibland en ”shaman” på halsen) en shaman. Hans uppgift är att utföra
gruppens ceremonier och ritualer. Dom agerar även som rådgivare och vise män åt
ledaren när han ställs inför svåra beslut. Det är dock bara ett fåtal shamaner
som kan riktig magi. Dom övriga förlitar sig på sina örtkunskaper samt
illusionstrick med hjälp av stora eldar och andra distraktioner för att skapa
fruktan. Somliga shamaner försätter sig i trans, ofta med hjälp av orcherdrank
och/eller andra droger för att kommunicera med andar. Spådom är heller inget
ovanligt. Ben, tänder, stenar och andra föremål kastas i uppritade symboler och
kan t.ex. avgöra huruvida ett fälttåg är en bra idé eller inte. Shamaner har
ofta en eller flera lärjungar med sig. Dessa agerar som tjänare till shamanen
och får sällan lära sig något matnyttigt. Shamaner som kan äkta magi kan inte
lära ut den hursomhelst, och dom övriga shamanerna lider av samma problem då dom
inte kan visa sin lärjunge att dom är bluffmakare. Oftast lär sig lärjungen
örtkunskap, samt hur ritualerna och ceremonierna utförs. Kommer lärjungen på att
hans mentor är en bluffmakare slår han ofta ihjäl honom i vrede över att ha
blivit lurad, utnyttjad och pryglad i åratal. Efter en sådan händelse brukar
dock lärjungen axla rollen som shaman inom stammen, givetvis med den tidigare
shamanens ”krafter”.
Samtliga raser, frånsett olog-hai, har shamaner.
Ett otal ritualer figurerar i shamanernas repertoar. En del innefattar blodsoffer för att blidka demonerna och få dem att vända deras blickar ifrån gruppen för en tid. En del för att rena personer eller föremål från elaksinnade andar, vissa av dessa väldigt smärtsamma och destruktiva. Andra ritualer har att göra med att kontakta andar och väsen för att få reda på vad som komma skall. Det mesta finns, kan man kort och gott påstå. Heltäckande i den här frågan är dock att Shamaner tenderar att göra det hela väldigt effektfullt med rök, eld, mäktiga stämmor och konstiga ljusspel för att ytterligare trygga sin makt i klanen, för alla vet ju att det gemene svartblodet fruktar mystik och andra ting som är svåra att sätta fingret på.
Ceromonier bland dagalush grupperna varierar. Oftast är det enkla cermonier
som att fira att våren har kommit eller cermonier för att jaga bort onda andar
när vintern är på väg.
Vissa grupper har högtidsdagar då närbesläktade grupper samlas för att fira och
förnya släktförhållandena.
Svartnissar, liksom orcher, är i regel vidskepliga kreatur och de flyr gärna
för det okända. Deras religiösa maktpelare, shamanerna, spelar gärna på dessa
vidskepligheter. De gör det för att få utökad makt och ligga högt i status .
Den tro och religion som praktiserar bland svartbloden handlar om andar och inte
om gudar. Andarna antas ibland ta en humanoids gestalt, en del med djurhuvuden,
andra med vederstyggliga demoniska anleten. Ett antal andar anses vara väsen som
inte går att se eller ta på.
För att hedra andarna finns det enkla ritualer och cermonier. Merparten av
andarnas skäl till existen handlar om fruktan från dagalushernas sida. Ett fåtal
handlar om hopp och några handlar om njutning.
Kunskapen om dessa andar kommer från shamanerna. Shamanerna är oftast de som
tillverkar symbolerna för de olika andarna och även tolkar andarnas tecken när
någon ande vill förmedla något. Flera av andarna som tillbes härstammar från
svartblodens tidigaste historia och bortom den. Det är allmänna andar som de
flesta känner till, men för den delen så tillber inte alla dessa.
För den generella dagalushen så är den största användningen för deras tro att
helt enkelt ha något att offra till då och då, för bra jaktlycka, gott väder och
sådant. Religiös hysteri och absolut hängivenhet till någon kult är en sak som
nästan är okänd för svartbloden. Det har funnits ett fåtal kulter som letts av
karismatiska shamaner som lett till någon form av religös hysteri men de är få
och betecknas mest som extrema undantag.
Svartnissar tänker inte på döden frånsett när de ser en hotfull fiende. Då
flyr de fortast möjligts för att undvika en för tidig död. En dagalush är
uppkäftig men snabb på benen när det visar sig att han sa en sak för mycket.
Döden i sig är ett mysterium för dagalushen och ibland har rasen väldigt svårt
att förstå varför en frände som stod och talade i ena ögonblicket plötsligt
ligger livlös.
Om en dagalush dör så brukar den bara lämnas åt sitt öde där den ligger.
Undantag sker när döden sker där de bor. Då brukar den döde släpas ut i skogen
för att inte gruppen ska bli utsatta för onda andar.
Dagalusher brukar utsmycka sig med små fågelben och fjädrar. Desto mer fjädrar och fågelben, desto mer livserfarenhet.
Dagalusherna har ett jamstal från början, ett språk som är individuellt
mellan de olika grupperna. Språket är enkelt och handlar mest om enkla begrepp.
”Jaga”, ”mat”, ”gå dit”.
I och med att många möter på orcher och ibland försöker leva på vad orcherna gör
så har svartiskan blivit ett av dagalushernas språk
Dagalusherna är i högsta grad territoriella. Speciellt gentemot andra
dagalush grupper. Inkräktande dagalusher får räkna med att det kan bli blodigt.
När det gäller andra varelser så försöker dagalushen freda sig men det är oftast
enklare att flytta om det är en för stor styrka.
Men i stort så är reviret viktigt för dagalushen, det är där han jagar, det är där han har sina favorit bärsamlingar. Reviret är oftast valt med största omsorg, en plats sjudande av djur och växter.