Personer I Norra Tirad

Betyder att personen av någon anledning är avliden.

Enok Eskilsson Storbonde på Bröskegården

Son till Eskil och Margit.
Bror till Nute Gycklare.
Gift med Anne född Swerengro
Far till Lill-Enok född 45 e GK f.
Känt Husfolk - Hans, Live, Bror och Grimnir

Jodå, Enok räknas som storbonde fast hans marker är ganska små . Men vilka skördar han får. Han verkar liksom far sin, Eskil, frid över hans minne, ha frölycka. Just därför var det konstigt att barnen lät vänta på sig när han till sist gifte sig med den fagra Anne Swerengro. Men till sist började han nog så gott med en son som allmänt kallas lill-Enok. Många förhinder höll på att stoppa bröllopet, först hade Anne sorg, sedan försvann brudslöjan och till sist höll Enok på att dränkas av najader som fattat tycke för honom. Men till sist fick de unga tu varandra. Anne är allt lite svag för spelemän och gycklare. Vilket oroat Enok då barden Gabriel hälsat på i stugan. Men mor Margit är ju alltid där och barden ägnade den gamla mer uppmärksamhet än ungmoran så det var nog lugnt.

På gården bor även Enoks mor Margit och vi anar att hennes företagsamhet ibland gör Enok lite matt. Enok är givmild och delar frikostigt med sig av tjänstefolk och ger en hjälpande hand där det behövs. Han kommer troget till Kampen, han sitter ju i bygderådet och festar gärna med goda vänner. Men då hustrun Anne vill ta en svängom stretar han emot och menar att hon får sköta den saken åt dem båda, han skulle ju kunna tappa hatten! Ja, hatten ja, den är en syn för sägen och värdshus drängarna suktar efter att Enok någon gång kanske berättar historien om hur han förtjänade sin huvudbonad.

Ett problem har Enok. En gång då han skulle spänna hästen för höskrindan stack en geting den vanligtvis så lugne vallacken Grytt. Hästen sparkade bakut och träffade Enok så illa att nyckelbenet blev krossat. Sedan den dagen lider Enok nästan dagligen av hemska smärtkramper. Då är det bra att ha gam-drängen Hans som är Enoks högra hand och vet vad som ska göras på gården lika bra som en bonde. Dessutom förstår han det där med smärta då han själv fått känna på det.

Då och då finner Enok en krans av blommor hängande i sin närhet. De håller sig friska ovanligt länge. Då ler han bara drömskt och säger till sin svartsjuka hustru att det nog är en hälsning från ”en av det fagra folket” för att han en gång för längesedan räddade livet på en av dem.

Hans Dräng på Bröskegården, och ibland på Den Krönte Galten

Familj okänd.

Han har funnits längst på Bröskegården och räknas som gam-dräng. Han är trygg och pålitlig och förivrar sig inte i onödan och är därmed Enoks högra hand.

En gång då han var ledig var han med fiskaren Enolf på Illerns sjö och fiskade. Solen gassade och han hängde benen över relingen och njöt av tillvaron. Rätt var det var högg det till i benet och han drogs överbord. Han kämpade och sparkade men något drog, slet och tuggade på honom, han trodde hans sista stund var kommen. Men Enolf fick upp honom och förde honom hem till Bröskegården. Mor Margit sprang till Bäckahålan och fick en mirakelsalva som räddade hans liv. Men sviterna sedan den gången gör att han måste avhålla sig får dans och kämpatag. Ännu vet han inte vad det var som drabbade honom där i djupet, najader eller gam-gneten?

Han trivs dock gott som i drängstugan med de andra drängarna och verkar inte ha några ambitioner att skaffa eget. Han har många gånger tröstat Live då hon varit rädd att hennes grymme far skulle finna henne och brodern och tvinga dem att följa med hem. Hans har lovat att han ska bli man för att så inte sker och belönades med ett strålande leende.
På sistone har de andra husfolken lockat honom att följa med till Kampen. Den gången Live leddes in som den fagraste tösen i bygden yttrade han de förvånat ”Vad gör hon där?” Men kanske fick den gången upp ögonen för hur söt hon var hans lilla arbetskamrat?

Live Piga på Bröskegården, och ibland på Den Krönte Galten

Storasyster till Bror
Förtegen om hemmet

Barnens far var ofta drucken och gav dem ofta stryk och värre blev det då Bror rymt. Live hade inte mycket val annat än att följa spåren efter sin lillebror. Det tog henne två hela år att finna rätt, då hon hungrig och frusen svimmade av på tröskel hos Bröskebonden. Där fann hon inte bara sin bror utan även en fristad. Hon lönar sitt värdfolk gott ty flitigare piga får man leta efter. Hon gör sitt bästa både i köket och ladugården och även då det gäller stockebank. Vem vet när hon kan få nytta av att försvara sig. Annars avskyr hon våld och kan bli alldeles svart i ögonen då någon behandlas illa.

Denna prakttös blev inte oväntat vald till bygdens fagraste tös vilket är en stor ära. Då är det inte bara yttre fägring som räknas utan även hur man är som person. Med blomkrans i håret följde hon Aron Böle i dansen, han som erövrat titeln den dugligaste mannen i bygden. Det var så vackert att självaste fru Lärka grät.

Många anbud om tjänst och kanhända mer än så… har denna tös fått från andra gårdar och även från Den Krönte Galten. Men hon stannar hos Bröskebonden för att hålla ett öga på sin bror säger hon. Men nog har folk lagt märke till de längtansfulla blickar hon sänder den trygge drängen Hans som är äldstedräng på Bröskegården.

Bror dräng på Bröskegården, och ibland på Den Krönte Galten

Lillebror till Live
Förtegen om hemmet

Brors far gav honom ofta stryk men en gång höll det på att gå så illa att han kände sig tvungen att fly hemmet genast. Eljest skulle han bli ihjälslagen. Både gul och blå sökte han upp en rik släkting. Denne ville inte ta sig an Bror men kände dock ansvar för den unge pojken och gav honom ganska rikligt med pengar. Villkoret var dock att han fick klara sig själv och laga sig därifrån genast! En del pengar gick åt till mat andra till spel och fest ty svältfödd som Bror var på nöjen var han ganska lätt att förleda. De sista slantar han hade blev han rånad på av eländiga rövare som han aldrig kommer att sluta hata. Ty de hånade och band honom utöver att ta hans tillhörigheter.

Tyvärr är Bror lite lätt att locka in i dåligheter, spel och nöjen. En gång var han med då den en fest gick överstyr och en Axels stuga brann ner.

Efter denna kedja av olycksaliga händelser log så äntligen lyckan mot Bror. Då han kom till Bröskegården hade just den bästa mjölkkon kommit vilse och varken drängarna eller bonden kunde finna henne. Så när Bror kom ledandes kon i nosen blev han mäkta populär. Hos drängarna för att bonden blev på gott humör... Så blev han erbjuden arbete på gården och har stannat där sedan dess.

Det som mest störde Bror är att han inte hade sett sin äldre syster på länge. Hon var den som tog hand om honom och han älskar henne djupt. Han kände dåligt samvete för att ha lämnat henne kvar i faderns våld men bad var dag till Amric att hon skulle komma därifrån och att de skulle ses igen. Till sist blev det också så och nu tjänar de bägge på Bröskegården hos Enok som är en god husbonde. Där trivs han gott med de andra drängarna Hans och Grimnir även om han stundvis tittar djup i en söt jäntas ögon och drömmer om en framtid som något helt annat. De gånger Nute hälsar på har han lärt Bror en del gyckelkonster som nästan fördärvat drängen, knotar Enok. Och visst är det så att han har smak för gyckel och upptåg. Ofta dras han just till den sortens folk och har lärt sig en hel del och sjunga kunde han dessutom redan tidigare. Därför är han alltid glad då han får följa med till kampen för där bjuds möjligheter till både det ena och det andra. Oftast ordnar han saken med att erbjuda sina tjänster som dräng på värdshuset och han har rent av förtjänat sin mössa! Bror är mor Margits gullgris för sin sköna sångröst men också för att han en gång fann bästa mjölkkon Gull-Rosa då hon gått vilse

Det som Bror är mest rädd för är att drängen Torbjörn, tjur-Torbjörn, ifrån granngården ska få tag i honom. Denne store dräng har nämligen högtidligt lovat att ge Bror ett gott stycke råstryk nästa gång han får se honom. Anledningen härtill är att Bror en gång oförsiktigt nog kallade drängen för Trångbjörn då han tyckte att denne fårskalle till dräng var verkligt ovanligt, fäaktigt korkad. Varje gång Bror ser en stor buse till karl blir han alldeles nervös och spattig. Men han har lärt sig att springa fort av ren självbevarelsedrift.

Grimnir Dräng på Bröskegården, och ibland på Den Krönte Galten

Familj Okänd.

Grimnir är den yngsta drängen på Bröskegården men inte den lataste enligt sig själv. Och visst gör han bra ifrån sig, både som dräng och i mannakampen. Han strålar av självförtroende och uppvaktar ivrigt alla töser han möter och än har de skrattat bort det men han växer till sig och kommer att bli farlig för deras sinnesfrid. En gång blev han faktiskt vald till traktens käckaste yngling, "stiligaste" hävdar han själv. Det var då han fick dansa med Cora äventyrerskan, en bedrift som ingen annan man lyckats med. Dock har hon inte synts till sedan dess om nu Grimnirs insatser har med det att göra? Faktiskt var det sista gången en sådan korades ty kvinnorådet har sedan dess röstat fram ett annat pris till den dugligaste kvinnan i trakten, så Grimnir kan ståta med att han var den siste. Har är glad och ivrig att hjälpa till och alltid pigg på festligheter. Han har inte förnekat att han befann sig i Axels stuga då den brann trots at han knappt trampat ur barnskorna då. Tydligen var det där han mötte Bror och berättade hur bra tjänst man hade på Bröskegården och det ledde ju till att Bror sökte sig dit han också.

Anne ungmora på Bröskegården född Swerengro

Dotter till Harald och Malin Swerengro
Gift med Enok Eskilsson Bröskebonden
Mor till Lill-Enok född 45 e GK f.
Gammelfarfar Oskar
Farfar Bante
Syskon: Storebror Bjarne 7 år äldre
Storebror Ask 5 år äldre
Lillasyster Charlott 2 år yngre
Lillasyster Sofie 6 år yngre
Lillebror Per 7 år yngre
Lillebror Erik 14 år yngre

När Anne blev gift med grannen Enok på Bröskegården var det en stor lättnad för hennes bröder.

De hade haft det svettigt med att hålla ovälkomna friare på avstånd från den fagra Anne. En tid var hon rent av trolovad med Enoks broder Nute, hon är allt lite svag för spelemän och gycklare. Hon hävdar själv att det är för att hon tycker om att ha roligt och dansa. Tack och lov verkar hennes dansovillige make inte störas av att hon virvlar runt.

Hon är mycket fäst vid sina syskon och då främst Bjarne och Ask. Hon är också sin fars ögonsten och kanske var det närheten till barndomshemmet som styrde valet av brudgum?

Nej, alla såg ju hor Anne lyste då hon såg på sin Enok så det var nog bara illvilligt prat.

Hon fruktar ständigt att något ska hända lill-Enok och fruktar att det fagra folket har ett gott öga till Enoks avkomma. Bergatagna har man ju också hört talas om och Enok är ju illa utsatt av älvfolk… så är det de där blommorna som dyker upp där man minst väntar det. Anne vågar nästan inte lämna sitt barn i mor Margits vård heller. Tänk om gumman får för sig att flänga iväg och glömmer att hon lovat att passa den lille? En gång såg hon att den gamla stoppade något rosa i munnen på barnet men hon skyndade sig att ta bort det så gott hon kunde. Säkert var det några stärkande örter från häxan i Bäckahålan men vem vet vad sådant kunde föra md sig… Hon vill inte stöta sig med mor Margit men … hon är inte lätt att ha som svärmor.
 

Sven Bonde på Backagård

Son till Ewa-Kristina och Egon
Storebror till;
Siri 2 år yngre och försvunnen
Kristin 7år yngre
Ewa mellansystern dog ödesnatten i Illern
Tyra 14 år yngre
Tore 16 år yngre

Den från Backagård som brukar få representera gården utåt, han är väldigt social, och är väl därför bättre lämpad för det än för hårt fysiskt arbete ”ät nu så du blir stor och stark som Sven från Backagård” är ett populärt uttryck som ofta används lite skämtsamt när man ska få barnen att äta. Sven är som sagt en bondeson, och han vet att föra sig, men står alltid med båda fötterna på jorden. Han är mån om lillasyster Kristin som han vakar över likt en hök för han vill inte förlora en syster till. Detta behövs sannerligen och börjar tära på hans krafter. Han har även ett tungt ansvar för att skaffa fram arbetskraft till gården ty de stannar aldrig länge trots att han är en mild husbonde.
Sven är trött och vill mer än gärna slippa att sitta i Bygderådet men nu är det ju så att Backagården har en plats där… Sven vill hellre spela och umgås med Nirve och Knut till sin mors förtvivlan. En annan god vän är Fundin, men Sven har svårt att förstå vitsen med att ranta i skogen och Fundins historier skakar han på huvudet åt.

Siri Bonddotter på Backagård

Dotter till Ewa-Kristina och Egon
Lillasyster till Sven 2 år äldre
Storasyster till
Kristin 5 år yngre
Ewa mellansystern dog ödesnatten i Illern
Tyra 7 år yngre
Tore 9 år yngre

Siri var med i den legendariska kåldansen som var en av anledningarna till bråket med Mohyttan. Hon sågs ofta med Agnes som var piga i Förstegården men också med Yrja, Ada Anja och de flesta andra jämnåriga i Ekeby. Siri var känd som en glad tös pigg på allehanda hyss och farbror Eskil hade ett styvt jobb då han avdelades för att passa dessa töser. Det glunkas lite om att han var förtjust i Siri men ingen vet säkert. Det sägs att Ewa-Kristina tog henne hårt i upptuktelse efter kåldansen och efter det packade hon ett knyte och försvann, sedan dess har ingen hört ett ord från henne.

Kristin Bonddotter på Backagård

Dotter till Ewa-Kristina och Egon
Lillasyster till Sven 7år äldre
och Siri 2 år äldre och försvunnen
Ewa mellansystern dog ödesnatten i Illern
Tyra 7 år yngre
Tore 9 år yngre

Kristin anses vara en vild tös. Kanske för att hon försvann en gång i ett helt år, men hon ville ju bara se lite av världen för nyfiken har hon alltid varit eller kanske sökte hon sin försvunna storasyster Siri. Men hon har faktiskt lugnat ner sig och tar sin uppgift på Backagården på stort allvar. Hon är mycket fäst vid sin storebror men retar sig på att han dricker så mycket och är lat. Så är det den där platsen i Bygderådet som Backagården har, Kristin har redan suttit i bror sins, ställe någon gång men kände sig på tok för ung för att tas på allvar. Därför har hon gått till Geire som har lärt henne dricka mjöd som man gör i Bygderådet och i gengäld har hon lärt honom läsa. Det var inte lätt men ingen ska få säga annat än att hon har gjort sitt bästa. Hon har en passion för svamp men ett dåligt lokalsinne, hon är ofta vilse så att Sven får be Fundin spåra upp henne. Hon räds inget och har ett hetsigt humör som ofta sätter henne i knipa, eller snarare Sven som får försöka reda upp allt. Men hon är också modig och arbetsam, helt olik sin äldre bror.

Farbror Eskil Eskilsson Talesman för Ekeby

Son till Ingrid och Eskil
Storebror till Vile på Lundagården

Eskil ärvde som den äldste sonen familjens gård som kallas Förstegården och tur var väl det för det var han som fick förståndet. Lillebror Vile var snäll och glad men ingen kunde beskylla honom för att var klok… med tiden blev han ganska rund av mycket mjöddrickande.. Där bor Eskil som sitter i bygderådet och tillika är Ekebys talman och kallas farbror Eskil av de flesta. Hans yngre bror Vile bor på Lundagården med sin familj. Bägge är lika blonda.

Eskil är mannen som Ekebyborna litar på. Han blir ofta utsedd att vakta flickornas dygd under kampen, så att inga skönsjungande barder lurar de stackars töserna till osedliga eskapader. Stark är han också och lär ha kluvit Mohyttans bord i två delar bara genom att slå sin näve i det, en affär som stod Eskil dyrt. Fingal fick hans ord på att få inhandla ett nytt bord och då beställde han ett bord från Högländerna till Hampus Snidares stora grämelse. Det blev dyrt, men än värre var att det inte nådde Mohyttan utan försvann i närheten av Uggleberget. Att Mohyttan skyllde det på Eskil var knappast rättvist, han hade ju betalat för både bord och transport. Eskil är allmänt ansedd som en redig och pålitlig karl. Bröderna var lika blonda som far deras en gång varit och ansågs allmänt se bra ut. Vile fick ju med tiden den handligskraftiga hustrun Malva och hennes gård på köpet. Sina barn har Vile ingen pli på så ibland får Eskil ta dem i upptuktelse. Att Eskil ännu inte är gift är en gåta, för intresserade ungmör har inte saknats. Det sades att han var lite glad i Siri från Backagård men hon försvann ju efter den legendariska kåldansen tillsammans med Eskils egen piga Agnes.

Knut f.d. bryggarlärling från Ekeby

Han är kusin med Backagårdsbarnen, han har till och från arbetat som dräng på där, samt som bryggarlärling hos Bode. Att han inte kan hålla en anställning särskilt länge är vida känt, samtidigt som han verkar umgås mer och mer med Tjyv-Egil och Nirve, och bara det ger en ju betänkligheter. Han är händig men arbetsskygg och mycket törstig…

Nirve luffare som härstammar från Ekeby

Nirve är en riktig filur. Han är en luffare som de senaste åren hållit till mycket i Ekeby där han funnit några själsfränder och kumpaner. Han har på sistone försökt slå sig in i krogbranschen genom att starta en lönnkrog. De som smakat mjödet kallar det en ”upplevelse”, men Nirve ger inte upp. Det finns en sak man kan lita på när det gäller Nirve, att vad han än gör så har han tänkt tjäna pengar på det. Ta er gärna tid att lyssna på hans historier för de är många och långväga ifrån. Nirve är slipad och munvig och kan nästan alltid prata sig ur knipan. Han verkar på senare tid verkar ju ha kommit på grön kvist med tanke på de smycken han bär och spelhålan han öppnat. Han har god hjälp av sin söta och rara kusin Tala. De sägs även var kusiner med Tjyv-Egil, men säkert vet de nog inte själva. Dock hävdar de bestämt att Egil räcker bra, tillnamn är av

Tjyv-Egil från Ekeby

Namnet talar för sig själv, han är byns svarta får. Oäkta son till en piga på Backagård, med okänd fader. Tjyv-Egil är trots sitt dåliga begrepp om äganderätt en hyvens karl, det säger alla. Efter att ha tvingats spela för Finnlepra under sista bumlingskampen kallas han även Egil Orm, så svårfångad som han var. Men så är det väl, att om Finnlepra har en bra spelare så är det förstås en bygdebo.

Sigrid Alvarsdotter Bondmora i Ekeby

Dotter till Henny och Lars

Yngsta moran i Ekeby! Sigrid för sig med ny värdighet och njuter av att själv bestämma. Friare saknas inte och hon kan välja och vraka men hon har ingen brådska, ”den som väntar på något gott kan inte vänta för länge” menar hon och avser att roa sig först. Hon sitter i Bygderådet. Kroppsarbete ligger inte för henne utan hon sitter helst och broderar eller syr. Hon är svag för det som är grannt och hennes mor fruktade alltid att hon skulle falla för en stilig slyngel.

Fundin Jägare från Ekeby

började dyka upp i bygden för en sju, åtta år sedan. För fem år sen köpte han lite mark från Backagård och byggde sig en liten stuga. Fundin anses som en hyvens karl, även om han fick sig en knäpp under Musikanternas kamp det året den hölls vid skogshuggarens lilla stuga. Sedan dess har han berättat allsköns historier am alver och annat skogsfolk, och att han har samröre med dem kan ju inte vara riktigt bra. I övrigt är det dock inga större fel på honom.

Elisabeth Oskarsdotter från Rosengården i Ekeby

Dotter till Oskar och Josefina
Har rik morfar Teobald Skäning Borgare i Köpevad
Lillasyster Margareta
Lillasyster Kristina

Hon är faktiskt inget vidare på sömnad och brodering, konsten ligger inte riktigt för henne.
Matlagningen och bakningen går väl så där. Man kan åtminstone äta det hon gör nu för tiden och hon bränner inte vid lika ofta längre. Att uppföra sig fint försöker hon så gott hon kan, men glömmer sig lätt. Hon försökte liksom sin syster att lära sig spela på harpa men fingrarna ville inte lyda som Margaretas. När hon sedan gick med bruten hand efter att ha trillat ned från en stege så hamnade hon efter och orkade aldrig ta igen det hela. Sången gick där emot bättre och rösten blev hennes instrument. Runt flickorna från Rosengården svävar alltid en svag doft av rosor.

Margareta Oskarsdotter från Rosengården i Ekeby

Dotter till Oskar och Josefina
Har rik morfar Teobald Skäning Borgare i Köpevad
Storasyster Elisabeth
Lillasyster Kristina

Margareta är omhuldad av kärleksfulla föräldrar och en välmenande morfar. Den sistnämnda har bekostat hennes och den äldre systerns utbildning i kloster, den yngsta är inte gammal nog ännu. Där lärde sig Margareta att spela flera olika instrument, att sjunga, brodera och sy och finare matlagning. Hon är mycket praktiskt lagd och inte rädd att hugga i även om hon aldrig förväntas utför tungt arbete. Margareta har visat sina färdigheter i köket vid Fru Lärkas julgästabud där hon både visade nya sätt att krydda maten och spelade för att förnöja gästerna. Dansa kunde denna tös också och hon hade mycket roligt med fru Lärkas husfolk. Många goda vänner fick de i klostret och bygden har redan fått nöjet att möta Yrsa men fler kommer nog med tiden. Flickorna avbröt sin klostervistelse i förtid men varför är inte känt. Morfar väntar sig dock utdelning på pengarna han satsat och söker lämpliga giftermål åt sina dottersdöttrar i fina kretsar utan att bry sig om vad de själva tycker. Men Margareta vill bestämma själv och hon hävdar att gifter sig gör hon bara av kärlek precis som sina föräldrar. Envis är hon och hon har skinn på näsan så henne får morfar det besvärligt med. Margareta är alltid lojal mot sin storasyster och skvallrar aldrig på henne. Hon är också mycket beskyddande mot sin lillasyster och försöker lära henne att spela harpa. Runt flickorna från Rosengården svävar alltid en svag doft av rosor.

Tora ”Tossa” Vilesdotter Bonddotter från Lundagården i Ekeby

Dotter till Vile och Malva
Storebror Forse
Storebror Greger
Storebror Rappe
Brorsdotter till farbror Eskil

De tre äldre bröderna heter Forse, Greger och Rappe. Det var de som gav henne smeknamnet, vid unga dar. Tossa ser upp till sina bröder och har gjort deras ideal till sina. Hennes största dröm är att kunna slåss som de.

Tossas uppväxt var kärleksfull och ljus. Hon har aldrig behövt ta ansvar för någonting, och tur är väl det... Hon verkar glömma allt utom sångtexter, som hon till Malvas förtret minns bättre än förmaningar om hur en flicka bör uppföra sig. Tossa är förlåtande, kärleksfull och hjälpsam. Även om hon oftare stjälper än hjälper så gör hon sitt bästa. ”Jag är inte rädd för något.” Påstår hon. ”Utom kanske drakar. Fast jag har aldrig sett nån sån, så jag kan inte säga säkert.” Sanningen är att hon inte vet vad som är farligt och har inte förstånd att vara försiktig.

Under högljudda protester lärde sig Tossa läsa och skriva, brodera, laga mat och andra urtrista och onödiga saker. Det hon egentligen ville var att spendera dagarna med sina bröder, rida, jaga, träna bågskytte och slåss och slippa de klumpiga, opraktiska klänningarna.

När Tossa var runt tretton började friarna dyka upp. De drogs till den förmodat stora hemgiften som de trodde att hennes far och mor hade råd med. Tossa vägrade att gifta sig, och familjen var i hemlighet glad åt att de inte skulle behöva skiljas åt så snart. Den sista i raden var dock sonen till en storbonde med rika ägor och ett vackert ansikte, ett enligt Malva ovanligt gott parti. Men Tossa ville inte ha en ”hemsking” med ljust hår. ”Det går ju inte. Vi skulle ju kunna vara syskon!” Därmed gav hon upphov till många intressanta rykten om Vile som ännu inte klingat av… och plötsligt drog sig folk till minnes ryktena om Eskil… det blonda håret tycks ha en förmåga att gå i arv…

Siri Persdotter, Piga på Lundagården i Ekeby

Dotter till Per och Stina
Har farmor Hanna i Ekeby
Storasyster till Anja

Pigorna Siri och Anja har växt upp på Malva och Viles gård, där deras mor arbetade som piga innan dem. Sen modern dog i lungsot när Siri var fyra och Anja tre så har flickorna blivit omhändertagna delvis av gårdens folk och sin farmor Hanna som bodde i ett torp i trakten. Deras far Per var en fiskare från Stormbryggan dog innan Anja ens hade öppnat sina blåa ögon för att se på världen. En drunknat var allt de fick veta men deras mor Stina kom aldrig över sorgen. De unga systrarna kommer knappt ihåg något från sin mor och inget alls från sin far. Trots denna hårda början på deras liv har de klarat sig bra och folket på gården och deras farmor har skänkt dem all den kärlek de saknat från sina föräldrar.

Siri är en riktig liten arbetsmyra. Med en stor dos vett och kunnande tar Siri tag i var syssla som sätts i hennes händer. Hon fixar och donar som bara den på gården och går i hemlighet och önskar att kanske hon en dag kunde få en egen liten gård att ta hand om. Hon trivs dock väldigt bra på Malvas och Viles gård och hon kunde inte önska sig ett bättre ställe att växa upp på.
Systern är den som står henne allra närmast och även om Anjas retsamma ord kan få henne att gå i taket av ilska och harm så skulle hon gå i döden för sin syster. Kanske är Siri ibland lite väl överbeskyddande mot sin yngre syster trots att det bara är ett år emellan dem. Anja har nog med vett för att sköta sig själv. Kanske beror det på att Anja ofta var sjuk under deras uppväxt, och Siri var den som vakade över henne dessa tider.

Deras farmor är en annan person som står Siri nära. Titt som tätt har farmodern tittat till sina barnbarn och då fick systrarna ofta höra historier om gångna tider och skogens mystiska folk. Dessa historier har alltid fascinerat den fantasifulla Siri som ofta hittade på egna historier för hennes syster under sjukdomstiderna.

Visst är Siri glad i nya människor och hon har aldrig haft problem att skaffa nya vänner men det finns ett stort problem i hennes liv. Hon är nämligen nästan smärtsamt blyg för den som råkar visa henne något utöver vänskaplig uppskattning. Faller någon i Siris smak så kan hon knappt få ur sig ett ord till hennes utvalda och nästan värre är det om en man försöker vinna hennes gunst. Detta passar självklart hennes pina till lillasyster på att påpeka högt och tydligt. Eftersom Tossas bror Greger på senare tid har visat allt annat än bara vänskapligt intresse för henne så kämpar hon för att undvika den unge mannen. Detta har haft liten framgång eftersom det är svårt att undvika någon på den lilla gården. Att besöka Kampen skall bli ganska skönt för Siri som inte vet hur hon skall hantera med den pinsamma situationen.

Även om Siri i själ och hjärta är en glad och vänlig själ så kan hon ibland bli riktigt upprörd när något retar henne. När hon blir sådan så försöker de flesta på gården att undvika henne så gott det går. Det är bara hennes syster som kan lugna henne. Detta är dock inget som händer till vardags då Siri vanligtvis är lugnet själv med ett leende på läpparna.

Anja Persdotter, Piga på Lundagården i Ekeby

Dotter till Per och Stina
Har farmor Hanna i Ekeby
Lillasyster till Siri

Pigorna Siri och Anja har växt upp på Malva och Viles gård, där deras mor arbetade som piga innan dem. Sen modern dog i lungsot när Siri var fyra och Anja tre så har flickorna blivit omhändertagna delvis av gårdens folk och sin farmor Hanna som bodde i ett torp i trakten. Deras far Per var en fiskare från Stormbryggan dog innan Anja ens hade öppnat sina blåa ögon för att se på världen. En drunknat var allt de fick veta men deras mor Stina kom aldrig över sorgen. De unga systrarna kommer knappt ihåg något från sin mor och inget alls från sin far. Trots denna hårda början på deras liv har de klarat sig bra och folket på gården och deras farmor har skänkt dem all den kärlek de saknat från sina föräldrar.

Anja har jobbat på Lundagården så länge hon minns. Hennes syster minns svaga glimtar av deras föräldrar men Siri vill helst inte prata om det, i rädsla för att Anja skulle bli ledsen. Vilket irriterar Anja, hon vill ju bara veta lite…

Anja är en vettig människa med ett glatt humör som gärna sprider glädje omkring sig. Dock kan hon inte låta bli att reta sin storasyster, som tar allt lite väl allvarsamt tycker Anja. Speciellt när ämnet kommer upp om Tossas bröder, då har Siri det inte lätt. Annars trivs de två systrarna med varandra. Litar på varandra i vått och torrt och vet alltid var den ena har den andra. Anja trivs bra på gården och är som sin syster trogen sitt arbete, och får saker och ting gjorda när det krävs eller beordras.

Anja har tagit dock tagit efter Tossas dåliga vana att titta lite för djupt i stopet. Och inte nog med det, när hon väl hittat botten i sitt stop pratas både för en och två munnar av Anja. Ackompanjerat till Siris förmaningar om hyfs och Tossas dunk i ryggen om att så ska en riktig kvinna bete sig.

Anja älskar sång och dans och är så lycklig över att få vara med om Kampen. Självklart är hon och hennes syster officiellt här för att hålla ett vakande öga på Tossa, men nog var det allt ett litet leende från Tossas mor och far när Tossa frågade om pigorna skulle vara lediga hela veckan… Anja tycker bra om Tossa, fast ibland blir hon lite trött på den där vimsiga flickan som allt mansfolk springer efter. Hon tycker nog Tossa är lite fjompig.

För övrigt älskar Anja vatten, fast hon aldrig har åkt båt. Men hon gissar att hon skulle älska det om hon fick chansen att göra det. Kanske har hon ärvt detta sug till sjön från sin far?
Men hon tröstar sig med att blommor är också vackra, så vackra att varje ledig stund Anja har så är hon ute och letar någon ny blomsort.

Agnes f.d. Piga hos Eskil på Förstegården i Ekeby

Gift med Alfred Bäck
Har sonen Oliver vild och sprallig
Har dottern Ronja vild och envis

En glitterögd och skojfrisk tös som rymde när farbror Eskil ertappade henne i färd med att pussas med en dräg bakom logen på kampen en gång för några år sedan. Ilsket stampade Agnes i backen och fräste att Eskil var för hård närd det gällde vilka karlar man skulle träffa, helst så skulle man väl inte träffa några alls. Kanske var han extra hård mot henne efter som hon tjänte piga på hans gård?

Eftersom hon i samma veva fått bannor för den legendariska kåldansen så fick hon nog. Detsamma sa Siri bondottern på Backagård och tillsammans rymde de. De styrde sin kosa till Tirads södra delar där landet är öppnare och inte så mörkt som i norra Tirads skogsland. Men snart skildes flickorna åt. I början tog Agnes tjänst som piga på ett av byns värdshus. Där blev hon förtjust i Alfred Bäck som jobbade på en gård strax utanför byn. Snart blev de unga tu ett par för här fanns ingen som nekade dem att träffas. Alfred berättade att hans far omkommit tragiskt i en hästolycka när han var liten så sedan dessa hade han bott på sin morbrors gård med sin mor Klara, sin morbror Sten och dennes fru Stina och deras två barn Anna och Per. Sten har en gård av medelstorlek som innefattar grisar och kor. Den största förtjänsten kommer dock från skörd av havre och råg.

Alfred är i tjänst på gården och bor själv i en liten drängstuga. Efter mycket kuckilurande och smygande så friade han till Agnes en ljuv vårkväll och giftermål stundade på gården inom kort med de närmaste grannarna som vittnen. De fick bägge bo på hans morbrors gård och Agnes tjänte piga tills hon skulle föda sitt första barn som blev en pojke. Han var lite klen och späd, så mycket tid gick åt att ta hand om gossen. Alfreds mor och tant Stina hjälpte till. Agnes hjälpte dem i gengäld på gården med de dagliga sysslorna så mycket hon orkade. Men kärleken var het och snart var det dags igen och denna gångblev det ett flickebarn, välskapt och fin.

Men nu drabbades Agnes av en hemlängtan till Ekeby och de stora skogarna som inte stillades förrän Alfred lovade att följa henne till den årliga Kampen som brukar gå av stapeln där. Per ville gärna följa med och det fick han förstås.

Linn piga från Ekeby, Ibland piga på Värdshuset den Krönte Galten

Linn är en av dem som tjänat på Backagård men packat sitt knyte och gått. Ewa-Kristina var för gnatig tyckte hon. Istället sökte hon upp sin gamla vän Lia och fick tjänst på Galten ihop med henne. Det var dock ett hårt slit och Linn blev sjuk och måste vila sig länge säger hon. Andra säger att hon vill vara nära Algot från gruvan…. Sant är i alla fall att hon är väldigt renlig och gnor sina kläder båd titt och tätt…
”Att jag gnott mina kläder så de nästan är utnötta är enbart förtal! Jag har väl sköljt av dem lite när Lia råkat tappa nån skål med gryta på mig eller så... Mer än så kan det inte va... Att jag skulle tvätta dem för att de blivit fulla av sot för att en av gruvarbetarna klappat på mig är i alla fall inte sant! Även om den där Algot nu skulle ha klappat mig lite på rumpan med sina
lortiga händer nån gång så är jag ju dygdig så inte låter jag honom göra sånt ostraffat... Han fick sig en redig örfil efter det … jag menar om det nu hade hänt… så skulle han ha fått det!”
Stackars Linn trasslar med blossande kinder in sig när hon försöker förklara det som inte går att förklara, hennes svaghet för en spjuver som Algot!
Men hör och häpna, till sist hade rent av Algot lyckats övertyga farbror Eskil om sina ärliga avsikter och fick tillåtelse att uppvakta Linn.
 

Jimler Järv Gruvfogde

Son till Alarik och Josefine
Faderns andra hustru heter Elena
Storebror till Jianna 3 år yngre
Storebror till Jerker 7 år yngre, modern dog vid hans födsel
Kusin Jirik Järv
Kusin till Julian Järv

Kungens fogde i Finnlepra
Herr Järv stammar från en av Tirads största och mest inflytelserika adelsfamiljer. Han kallas även Guldgadden på grund av att han har en tand av guld i truten. Detta för att gömma den fula glugg som uppstod då han enligt egen utsago hjältemodigt deltog i en stor batalj. Gruvarbetarna vet dock inte om de riktigt tror på detta, men få vågar yttra tvivel eller säga hans öknamn då han eller förmannen han hör det. Herr Järv har en påkostad klädstil och är en man av principer. Han kan ibland höras lång väg när han försöker få andra att insupa hans visheter. Gruvan styr han med säker hand, girig som få och ser till att gruvan lönar sig, till varje pris, så nog visst kung Kelric vem han utsåg till gruvfogde. Fast nog viskas det en del om att han av en eller anledning behövde komma bort från hovet…

Just denna trakt lockade även då han kanhända skulle få veta mer om sin kusins öde, den ädle Julian Järv som så sorgligt föll för en riddares hand här i trakten. Än sjungs det ballader om denna hjälte.

Sant är i alla fall att Guldgadden har ett kvinnotycke som få fast männen har svårt att förstå vad de ser hos honom. Det sägs att han är svag för Fagra Rosa, den dyraste skökan i Finnlepra. Han kan lägga sina ord lika fagert som en poet om, och när han vill…

Rakel Piga från Ekeby nu bosatt i Finnlepra

Dotter till torparna Augusta och Karl i Ekeby
Gift med Botulf från Finnlepra
Har son Linus född 46 e GK f., med Botulf

Rakel från Ekeby är nu lyckligt gift med Botulf, får vi hoppas. Med Botulf har hon sonen Linus. Familjen bor nu i Finnlepra efter det att Botulf tvingats ta arbete i gruvan för att betala sina böter för att han skaffat barn med Rakel fast han var gift med Appolonia. Rakels föräldrar skulle ha skadestånd för dotterns heder, vilket grämer Rakel, den summan kunde de väl unnat henne och Botulf? Så var det visst Lindarsängen som ansåg sig förfördelat och Appolonia förstås… Värst var underhållet för Appolonias son Lafrans som kommer att göra det knapert hos dem i många år innan han vuxit klart. Hon visste bättre än bråka på Botulf om detta ty så rättskaffens som han var skulle han aldrig svika det löftet… men Rakel hade ju åtminstone fått med i kontraktet att underhållet bara betalades så länge Botulf var fadern, ett listigt leende spred sig i hennes ansikte och hon la beskyddande armarna om sin ånyo runda mage…

Botulf från Finnlepra

Skild från Appolonia Torulfsdotter från Lindarsängsgården
Har son Lafrans född 42 e GK f. med Appolonia
Gift med Rakel från Ekeby
Har son Linus född 46 e GK f., med Rakel

Botulf är den borne storfräsaren. Många tippar honom som näste förman på grund av hans skicklighet. I kampsporter finns icke hans like. Helt oväntat började denne allvarsamme slitvarg att tvätta sig även då det inte vankas fest. Innan någon visste ordet av var han gift med storbondedottern Appolonia som var rund som en mjödtunna. En mycket god hemgift hade hon fast far hennes var så arg på henne, märkligt. Paret kunde faktiskt köpa ett fint liten ställe, mer torp än gård men ändå. Faktum vara att de inte hann vara gifta så värst länge förrän Lafrans föddes. Appolonia styrde och ställde och jämt sprang hennes syster Vendele där vilket var lite jobbigt. Botulf kände sig lite utanför. Syster var gift med en dräng och hade även hon varit i onåd hos far Torulf. Men när de väl var gifta så togs de till nåder tack vare sin lillebror Max som bad för dem. Problemet var att Appolonia var så lynnig. Ena gången kelig och glad och andra gånger fräste hon. Dessutom brukade bägge systrarna befalla sina män, storbondedöttrar som de var… och männen stod ju lågt på rangskalan… Tiden gick och Botulf vantrivdes. Så en dag skrek Appolonia att han skulle gå ut och försvinna, hon ville aldrig se honom mer. Då gick han.

En tid därefter mötte han Rakel och det var en kvinna efter hans smak.
Lite besvärligt blev det dock då de släpades inför bygderådet men Botulf var nöjd ändå. Det blev ju inget blodvite och visst hade han tänkt dra försorg om alla sina barn det är bara att hugga i för två. Allt för att betala böter och underhåll i enlighet med bygderådets dom år 46eGKf. var enligt honom helt i sin ordning.

Han är glad åt att ha fått gruvtjänsten tillbaka och ebjöd sig frivilligt att arbeta då många ville till Kampen, han har ju många munnar att mätta. Jimler var visst inte helt nöjd med det eftersom Botulf är en hejare på bumling, så kanske får man se honom spela snart igen.

Dora Trask gårdsfarihandlare då och då, men först och främst en gruvdräng i Finnlepras gruvlag 3.

Kommer ursprungligen söderifrån och föddes på en liten bondgård nära Argos. Hon var inte äldst, inte heller yngst av syskonen. När hon bestämde sig för att ge sig av när hon var 18 lättades en börda från föräldrarnas axlar, dels hade de inte mat till en allt större barnaskara, dels hade hennes tokiga idéer om kläder och vilda framfart fått grannarna att prata kjol tgår hon aldrig i om det inte gäller livet. Hon är mycket starkare och uthålligare än man kan tro. Dessutom är hon läs och skrivkunnig.
Humöret svänger rejält, är hon nedstämd blir hon det ordentligt, gärna över ett krus mjöd. Skulle någon irritera henne får de nog svar på tal, det har hon fått lära sig hemmavid, men hon kan också sprudla över i glädje.

Dora har ofta vägarna förbi där hemmavid, men snart blir hon rastlös och ger sig av igen.
Hon försörjer sig med allt möjligt, ibland hjälper hon till på gårdarna i skördetider mot mat och husrum, ibland hugger hon ved. Ofta har hon något i sin säck som hon vill sälja, pipor till exempel.

Det var så hon upptäckte den trevliga bygden runt Krönte Galten. Det en vinter när första snön just fallit som hon skulle ta sig ett krus mjöd där. Fru Lärka, Lia och Dränga-Eskil hade bråda dagar. Julgästabudet stod för dörren, mycket mat skulle lagas och till det behövdes ved. Eskil var fullt sysselsatt med att rusta upp salen så den skulle vara festfin och Lia lagade mat medan Fru Lärka lade sista handen vid mjödet. Dora såg sin chans och erbjöd sig att hugga den ved som behövdes mot att få vara med vid gästabudet.
Fru Lärka tyckte det var en god affär, så det skålade de på som seden kräver. Det goda mjödet imponerade på Dora, som ute vid kubben komponerade ihop ett litet hyllningskväde som hon sedan skulle ge till Lärka. När hon stod där ute fick hon höra att Bröskebonden som lovat julegrisen detta år inte kunde fylla sitt löfte. Detta innebar att det inte blev några grisfötter till gästabudet, något som Dora sett fram emot. Hon blev så arg och besviken, inte bara på de uteblivna grisfötterna utan för att det skulle innebära mindre kött och mer arbete att få ihop all mat som behövdes, och Lärka som redan arbetade så mycket. Dora blev så arg att hon i ett hugg råkade klyva huggkubben nästan ända ner. Visserligen var yxan väldigt tung, och kubben kanske lite gammal, men nog har hon ännu lite skamkänslor över detta. Någon gång ska hon komma på ett fint sätt att ersätta Fru Lärka för det extra besväret. Under gästabudet blev hon förtörnad då Aron Böle sa att det inte fanns kvinnliga skogshuggare. Varför skulle det inte finnas det! Hon kunde själv göra det arbetet, kanske inte lika raskt som Aron så stor och stark som han var, men ändå. Det slutade förstås med vadslagning.

Efter kampen började det snöa, och Dora blev erbjuden plats i Hampus kökssoffa mot att hon högg ved och bilade plank till det där burspråket Hampus filar på. Nåja, alla som börjar tro något nu, det hela var respektabelt. Så det så.
Så fort snön började smälta gav hon sig av, och kom på vägen förbi Finnlepra. Där hörde hon en gruvdräng säga att "Gruvan! Den är inget för fruntimmer." Dora talade om för honom att kvinnor kan också! Nåväl, Jimler Järv stod bakom henne just då, och att Dora hamnade i gruvan behöver jag knappt skriva. Hon har fick pröva ett par dagar som Slakspyare bara för att hon ville få armmuskler till vedhuggningen som Aron Böle utmanat henne i och det visade sig att de kom rätt lika. Aron var starkare men Dora arbetade fortare. Men mest var hon klättrardrule och det var kapplöpning ner för repen mellan de olika gruvlagen. Dora smickrar sig med vetskapen om att hon var bland de snabbaste.

Visst säger hon upp sig ibland när vandringslusten faller på men det blir allt mer sällan. Hon är fängslad av den burdusa men varma stämningen i gruvlagen och har blivit en Finnlepring i själ och hjärta, eller är det något annat som håller henne kvar…

Algot Tillmakare Finnlepra

Är en urtypen för gruvdräng från Finnlepra. Gillar att vänslas med kvinnfolk och sänka nivån i sin fickplunta. Algot tillhör gruvlag 3 och är där tillmakare. Algot har ambitioner att stiga i graderna. Kanske för att imponera på flickorna och lugna deras beskyddare…

Fagra Rosa dyraste Skökan i Finnlepra

Fagra Rosa, denna Finnlepras vackraste och ljuvaste blomma är Finnlepras dyraste sköka och gruvan är stolt över sin okrönta drottning. Endast gruvfrun kan vara fagrare och det finns kanske de som skulle sälja sin själs salighet för att få henne. En gruvdräng får samla i veckor om inte månader för att ha råd med ett besök hos henne. Herr Järv verkar dock inte ha problem med finansieringen… Hon är lätt att falla för, men själv håller hon på principerna. Pengarna först!

Greta-Stina den billigaste Skökan i Finnlepra

Älskad av många fruktad av alla. Ve den som dristar sig att tala ont om hennes gossar, som hon kallar gruvarbetarna. Det händer att man hotar med att hämta henne om inte Puke Stålnäve får bukt med besvärliga gäster. Med huvudet i hennes knä får en gruvarbetare eller lisa för hårda dagars slit. Hon är en fyllig kvinna med många former och ett hjärta av guld. Hon är lockande mjuk och varm med en famn som alltid är öppen. Av henne får en man det han vill ha och ibland lite till…

Kari Skärping, Todur och Jon är Jägare i Finnlepra

Jägarna i Finnlepra lever ett hårt liv men tillsammans gör de livet farligt för viltet i trakten. Det går åt mycket vilt för att räcka till hela Finnlepra. De är dugliga jägare, vilket synts på de fångster de gjort. Fast det har ju varit lite mindre på sistone, Jon har drabbats av fruktan för alver och Kari och Todur har fått tillbringa mer och mer tid i skogen. Fast när Kari kommer in till bygden så verkar det som om hon samlat ihop ett överflöd av gott humör och glada leende och tar skadan igen, ibland till övermått menar Todur.

Sverker Armstarke

Sverker är en av de som har jobbat längst i gruvan. Seg är han och stark är han. Tillnamnet har han inte fått av en slump. Sverker har en liten hatkärlek till bygdens drängar, måhända saknar han forna dagars drängadäng.

Tor-Erik Vapensmed hos Riddare Adrian Stenälv på Älvsborg

Bror till Sven Erik.

Tor-Erik är vapensmed på Älvsborg söder om Argos. Tor-Erik är en duglig karl vilket han visat genom att vinna manskampen år 46 e.GK f. Kvinnfolket verkar övertygat om att han är duglig i alla fall och han är inte sen att vilja visa det heller.
Man har hört Tor-Erik säga att han med svärd i hand och fara för sitt eget liv ska försvara drakens skatt.

Sven-Erik Vapensmed hos Riddare Adrian Stenälv på Älvsborg

Bror till Tor-Erik.

Broder Sim har visst honom till förtrogen ty han är en pålitlig man. Inte ens när en tös bevekande bönar avslöjar han den hemlighet han vaktar, men kraften ökar ju längre ner man kommer, vad han nu menar e det?
Sven Erik är. Sven-Erik är en riktig gentleman och låter sällan någon flicka sitta ensam och oskyddad någon längre stund…
 

Cecilia Smedenroos Född Eskildotter, Ägarinna av Härberget

Dotter till bonden Börje Eskilsson och Eva från Nerby
2 äldre systrar med tillnamn Börjesdotter
Bäste vän och beskyddare Knut
Brorsdotter till välbärgade ogifta Faster Cornelia Eskilsdotter i Köpevad
Cecilia är änka efter Olof Enar Smedenroos
Gift med Erik Brännare som är Bronsgjutare

Cecilia Börjesdotter bodde i Nerby 3 dagsmarscher nedanför Köpevad. Cecilia blev tidigt moderlös då modern rymde med drängen. Efter denna skamliga händelse lades det mesta av Cecilias uppfostran på hennes äldre systrar som gjorde så gott de kunde för att uppfostra den halvvilda flickan som gjorde allt möjligt otyg för att vinna sin fars uppmärksamhet. Eftersom deras far slöt sig inom sig själv i grubblerier så det var tur att han hade sin gamle vän Knut som arbetade på gården till hands. Cecilia blev som 14 åring bortgift mot sin vilja med en äldre handelsman vid namn Olof Enar Smedenroos. Drängen Knut följde sin skyddsling till hennes nya hem för att arbeta för henne där. Paret Smedenroos fick inga barn men det verkade passa Cecilia bra. Hon var ung men mycket bestämd och ville finna en egen försörjning, något som inte alls passade mannen som ville ha en foglig och undergiven hustru. Därför befann han sig mestadels på resa och lämnade inga pengar alls åt sin hustru. Detta bekymrade dock inte Cecilia som satte igång att baka och sälja bröd med Knuts hjälp och det gick riktigt bra. Men till sist förslog det inte och Cecilia fick verkligen känna på folks missunnsamhet och utnyttjande av den som far illa här i livet. Sin familj fick hon ingen hjälp av och make hade hon inte hört av på flera år så han var väl död. Efter den hårt prövande vintern var både Cecilia och Knut slitna och utmärglade. Knut som inte var någon ungdom längre var den som tog det hårdast och vid midsommartid hade han insjuknat för att bli sängliggande till sin död. När han lämnat detta jordeliv fanns inget kvar för Cecilia i Nerby och hon sålde slutligen gården till en utsocknes man och gav sig av.  Hon var nu fast besluten att skaffa sig en hederlig försörjning och hade drömmar om att starta ett härbärge för de pengar hon fått för gården. Hon fick en vän som hette Anna-Maria och det dröjde inte lång tid innan de båda var djupt försjunkna i drömmar och planer om hur de tillsammans skulle kunna gå till väga för att starta detta härbärge. De lyckades också till sist.

Tiden gick och Smedenroos Härbärge blev ett begrepp i bygden och Cecilia fann äntligen ro i att ha lyckats skaffa sig en hederlig och lönsam försörjning. Stor var hennes stolthet den dag då hon erbjöds en plats i bygderådet och tack vare sin driftighet.

Men nog var det skönt att rå sig själv ett tag. Smedenroos härbärge bommade igen för en tid och Cecilia reste Köpevad för att hälsa på sin gamla välbärgade faster Cornelia och sköta lite affärer. Fastern har aldrig riktigt förlåtit Cecilia för att hon så styvnackat vägrade att be om hennes hjälp under de svåra åren. Hon gör sitt bästa för att gottgöra det nu. Den gamla presenterade henne för en av sina skyddslingar som tydligen var en rejäl karl med eget yrke. Erik Tolftesson hette han och det visade sig att han var bror till Bård. Det är möjligt att Bård önskat mer, men någon framgång på den fronten hade han lika lite som någon annan man haft. Nu är ju inte Bård sådan att han surar för en motgång skull utan han blev en av de få män som stod på vänskaplig fot med Cecilia. Både han och Hampus Snidare hade utfört många förbättringar på härbärget och kommit att uppskatta små pratstunder med te och morotskaka.

När Cecilia återkom var hon gift med Erik Brännare till bygdens stora förvåning. Men sitt namn ville hon behålla då härberget började bli känt under detsamma. Tillsammans med goda vänner startade de ett bronsgjuteri. Fastern hade bidragit med en rejäl hemgift och den förnuftiga Cecilia rodnade som en ros och försökte hävda inför förbluffade bygdebor att hon inte kunnat tacka nej till ett så lovande samarbete. Hen hennes blickar på maken talade ett eget språk… äntligen hade Cecilia fått en make efter eget tycke. Härberget blomstrade och sakta men säkert blev bronsgjuteriet ett begrepp i bygden.

Erik Tolftesson, kallad Brännare är Delägare av Bronsgjuteriet

12:e son till Sjunne Gårdfarihandlare
Bror till Bård Sjunnesson
Oräknelig mängd syskon själv är han den 12:e i raden.
Vän och gesällbroder Tor gift med Margareta, smyckestillverkerskan.

Erik är född på en kärra i en familj som har vandringen i blodet. Fadern Sjunne reser land och rike kring med den kvinna han för tillfället delar livet med. Det är en grann och skojfrisk karl så han har aldrig svårt att finna någon som vill vara mor åt alla hans barn. Han tar alltid hand väl hand om sin avkomma, så länge de ryms på kärran. När kärran väl blir full puttas helt enkelt den äldste av och får klara sig själv. Det är ett system som enligt Sjunne fungerar alldeles utmärkt och han namnger barnen med deras födelseordning. Erik är alltså det 12:e barnet. Kanske är det då inte så underligt att han förmodligen har en mängd syskon han aldrig känt. Sin mor minns han dock, hon var en bonddotter vid namn Maria. Frågan är om Sjunne själv håller ordning på den saken, barnen är hans och därmed basta! Men Erik har ärvt mycket av sin moders jordfasta strävsamhet och vill inget högre än att rota sig på en plats. Han skyggar inte för hårt arbete utan driver sin flit nästan för långt. Han for illa av att bli avputtad och hade inte klarat sig så värst bra om inte Cornelia från Köpevad förbarmat sig över den olyckliga parveln. Eriks lycka var att han blev avputtad i närheten av Köpevad folk i staden brukade släpa hittebarn till Cornelia. Hon såg till att han kom i lära hos en bronsgjutare och där knöt han fasta vänskapsband med den andra lärlingen Tor. De blev nästan som bröder och avancerade som gesäller ihop.

När Tor fann sin Margareta drabbades Erik av längtan att själv sätta bo. I den vevan hälsade han på sin välgörarinna och mötte Cecilia Smedenroos, en ung änka. Efter ett tag råkade pratet komma in på Bård som Erik var en av de bröder Erik faktiskt mindes. Och ser man på, inte nog med att han också fått hjälp av Cornelia, han var dessutom en av Cecilias goda vänner och bofast i samma bygd.

Erik var fast besluten att lyda denna vink från ovan, och friade till Cecilia. Hon sa bara nej de första sju gångerna, så hon verkade tycka detsamma. Tydligen uppskattade hon hans målmedvetenhet. Det här var en karl som visste vad han ville! Fastern pratade också allvarsord med henne och vad som sades vet bara de två. Tydligen fick fastern henne att inse vikten av att vara gift för efter mycket förhandlande, gick Cecilia med på att gifta sig. Men först tog hon noga reda på vad han ville här i livet och hurdana dryckesvanor han hade. Att han var ung och frisk kunde hon ju se själv. Just när Erik började surna till och känna sig som en häst på marknaden, sprack Cecilia upp i ett leende och sa ja. Förundrad såg Erik hur vacker hon blev då, och tänk att denna skatt ville bli hans!

Paret verkar trivas gott tillsammans. Dock saknade Erik sin vän och gesällbroder Tor och hans Margareta, smyckestillverkerskan. På Eriks och Cecilias bröllop träffades de bägge paren och även Bård som var där med en väninna som hette Margot. Naturligtvis fick också de, bygden serverad på silverfat ur Bårds villiga munläder och blev nyfikna på vad Eriks bror berättade. Det slutade med att Tor och Margareta lovade komma till Musikanternas och det stod inte på förrän Erik och Tor hade öppnat ett gjuteri i bygden. Så skaffade Tor och Margareta smått, och Erik började längta det han med…

Margareta Smyckemakerska i Bronsgjuteriet

Gift med Tor
Mor till ett barn vars namn och kön ännu inte är känt i bygden

Det är Margareta som formger de smycken männen gjuter men hon deltar även i det hårda arbetet i gjuteriet. Hon och Tor fann varandra i Köpevad när Tor och Erik var gesäller åt hennes far. Margareta har arbetat som smyckestillverkerska åt ett handelshus i staden likaväl som åt sin far. Hon är ganska hopplös i köket eftersom hon alltid hölls i gjuteriet och ägnade sig åt sitt hantverk. Det är ytterligare en anledning för henne att glädjas åt samarbetet med Härberget. Hon och Cecilia kompletterar varandra bra och är bägge strävsamma.

När Margareta och Tor hade varit gifta i två år var de ännu barnlösa. Kvinnfolken fördjupar sig stundom i prat om längtan efter barn men också i de bekymmer som hör ihop med detta. När så Margareta och Tor välsignades med ett barn önskade hon sina vänner detsamma men Cecilia menade bara att hon inte hade tid för sådant, sånt stolleprat, barn kommer väl när de kommer?

Att smycken av alla de slag väcker hennes nyfikenhet är väl knappast förvånande. Ibland kan hon rent av hamna i klistret för att hon visar för stort intresse för andras dyrbarheter. Som den gången hon fingrade på Ylva Gunnardotters vackra halsband. Borgarfrun satte i att gasta om tjuvar och rövare så Tor fick uppbåda all sin vältalighet för att blidka henne. Men detta har Margareta, till Tors förtvivlan ännu inte insett själv. Hennes intresse är ju helt yrkesmässigt och på inget vis ohederligt, så att någon kan misstolka det hela har hon ännu ej förstått. Cecilia vill glädja väninnan berättade att morotsodlar-Matilda hade något vackert. Vad det var för något, la hon aldrig på minnet för hon brydde sig inte om sådant där med pynt. Men mer behövs inte för att Margaretas ögon ska få en nyfiken glans och Tor stönar…
 

Tord Fredman Mjölnare

Son till Nea Fredman som försvann när Tord var mycket liten
Adopterad av mjölnaren Ulf Turing och Eva från kvarnen
Styvsyster Anna 1 år yngre, gift med Bryggaren Bode i Ekeby.
Styvbror Hjalmar 2 år yngre
Styvbror Finn 4 år yngre

Finn och Hjalmar är bröder, söner till mjölnare Ulf och Eva Turing. Tord adopterades in i familjen under mycket unga år och under oklara omständigheter och har växt upp som en tredje bror i familjen förutom att Eva alltid varit lite avigt inställd mot honom.
Ryktena går dock i bygden…
Finn och Hjalmar som båda är över 20 år borde börja ta ansvar på gården kunde man tycka men för dem är livet mest en serie av nya upptåg och eskapader. Tord har dock alltid varit av en smula mer ansvarstagande natur och hjälpt till efter bästa förmåga i kvarnen. Finn och på kvarnen finns dessutom en gammal skabbig hund vid namn Rackan som ingen egentligen vet varifrån den kommer.

Tord har fått representera Kvarnen i Bygderådet och att det grämde Eva.

När Swerengroarna gav Kvarnen en ny kvarnsten glömdes visst all misssämja sedan tidigare.
Goda vänner blev de visst på kuppen ty Tord flänger allt som oftast hos dem och hjälper till med både det ena och det andra. Fast det förstås…. Charlott börjar ju växa till sig och Tord är märkbart ointresserad av de flickor han möter vid värdshuset nu för tiden, så funderingarna finns för annat var det förr….

Torulf Ulfsson Bonde från Lindarsängsgården och några av hans förfäder.

Torulf har;
Farfars far Einar Einarsson byggde gården Lindarsängen
Farfar Torulf Einarsson gift med prästdotter, fick sonen Ulf
Farfars Torulfs halvbror Egil lämnade gården, farfar till Eskil Fältskär
Far Ulf Torulfsson
Mor Ava
Äldre halvsyster Elin Ulfsdotter
Äldre syster Astrid, blev inte ens 2 år

Här föddes vår Torulf
Hustru 1 - Ingeborg
och med henne hade han dottern Appolonia Livia Dorotea
Hustru 2 - Snöfrid.
Med henne hade han dottern Wendele Snöfrid Imone
Hustru 3 Lene,
Med henne fick han sonen Maximilian, Wilhelm, Bartolomeus, Benjamin, Cornelius, Eivind, Leopold, Thorvald, Sylvester. Han kallades för enkelheten Max
Någonstans här tappade man räkningen i bygden….

Gården Lindarsäng har ärvts i generationer och står nu i Torulf Ulfssons ägo. Gården byggdes av Einar Einarsson, Torulfs farfars far. En ihärdig man som slet hårt hela livet för att bygga gården. När allt slutligen var klart beslöt Einar, då en man i medelålders, att hålla en fest för att fira sin bragd. Inför sina gäster skulle han symboliskt slå in sista spiken med glatt humör och med gott om öl innanför västen klättrade han upp på taket för att färdigställa verket. Hammaren slog sitt slag, Einar tappar balansen, föll ner och bröt nacken och dog omedelbart. Hans sjuttonårige son, Torulf Einarsson, tog över gården. Under hans livstid blomstrade lantbruket och han blev en omtyckt man som folk gärna ville arbeta åt. Han gifte sig med en prästdotter som tappert försökte bli gravid i 10 år. Efter två missfall fick sonen Ulf och avled kort efteråt. Torulf levde efter det ensam på gården med sonen Ulf och drängarna. Ulf verkade inte äga begåvning att sköta gården, eller någonting för den delen. Torulf som hunnit bli en gammal man sökte förtvivlat hålla i det välstånd han skapat. En dag var han ute i skogen för att fälla träd till den nya inhägnaden. Av misstag högg han sig själv i benet. Såret var stort och blödde ymnigt, han kunde inte ta sig någonstans och dog på platsen. Ulf Torulfsson ärvde gården. Trots sin svårighet att själv sköta gården fortlevde den tack vare dugliga drängar. Ulf blev snart vida känd som en riktig bock. Ingen vet säkert hur många kvinnor han la under sig eller hur många barn han avlat i oäkta förhållanden. Somliga av dem erkände han, som Elin som fick bära hans namn Ulfsdotter. Andra visste väl varken han eller någon annan vem som var den egentliga fadern till. Han var en stadig karl och så även hans avkomma, varför många kvinnor avled i barnsäng.

Dessa erkända och icke erkända avkommor tärde på gårdens resurser varvid Ulf var tvungen att sätta sig i skuld. Men då han äntligen nått medelåldern gifte han sig med en kvinna av stora mått och med bägge fötterna på jorden. Hon blev en rejäl bondmora Ava som höll ordning på gården och klarade upp Ulfs alla skulder. Deras första bar, en flicka vid namn Astrid, hon hann inte uppleva sin tvåårsdag. En kväll när Ulf med glatt humör och med mycket mjöd innanför västen ville hålla sin dotter hände en faslig olycka. Han lyfte henne med ett stolt leende, tog några spralliga danssteg, snubblade på den svarta katten och tappade Astrid med huvudet före i golvet. Låt oss säga att Astrid inte överlevde fallet. Sorgen låg tung till nästa barn föddes, det var en son som såg dagens ljus. Han var stor och präktig redan från början. Det var synd och skam att han aldrig hann lära känna sin mor, ty hon blev ihjälstångad av en fin avelstjur en vecka efter förlossningen. Ulf gick in i en svår depression han låste in sig i sitt hönshus med sin luta och alldeles för många flaskor vin. Det gick många historier i byn om den galne bonden som levde sitt liv i ett hönshus med sin luta, sitt vin och sin skrålande sång. När han efter 12 år tillslut tagit sig samman och tillfrisknat slog han med glatt humör med gott om vin innanför särken upp dörren till hönshuset. Han deklarerade med hög röst att han nu var frisk halkade på en hönsskit, slog en volt över ett staket, slog huvudet i en vattenho och dog omedelbart. Hönslorten kom från hönan Halta Lotta och med ett vrål rusade gårdsfolket fram för att slita fjädrarna av henne för att sedan vilja slita henne i stycken. Men det slumpade så att en granne, Mor Anna, från Skorskogsgården var på besök och där är man ju som känt väldiga djurvänner. Speciellt så när det gäller smådjur. Hon nappade åt sig Halta Lotta och sprang för livet. Detta blev den legendariska värphönan Halta lotta, känd som Ulf Torulfssons baneman. Fadern Anton på Storskogsgården gick till Lindarsängsgården och betalte ärligt för hönan, en hel gadd. Ingen skulle påstå att de var tjuvar. Detta ledde sedermera till bråk mellan gårdarna då det visade sig att Halta Lotta var en prima avelshöna. Inga ägg och kycklingar var så ljuvliga som de som kom från henne. De sades att äggen var guld värda… Det svor Storkogskogspojkarna på vid Lottas stjärtfjäder. Ja hon hade bara en. På gamla dar la hon bara ett enda ägg, men det ägget var värt att vänta på. Det grämde folket på Lindarsängsgården att ha släppt ifrån sig en sådan prima avelshöna, och för ett sådant pris dessutom.

Ulfs son, Torulf Ulfsson, uppfostrades under sin barndom av drängarna och pigorna på gården. Han visade sig ha en naturlig fallenhet för avel av djur. Som vuxen man hade han gett gården åter sin heder. Han var en ståtlig man, en man att lita på. Kvinnorna flockades omkring honom och när han valde sin fru blev många besvikna. Ingeborg hette hon. Hon var lika skön som vild, med sitt eldröda hår och sina gröna ögon. Hennes temperament var hett och passionerat. Efter fyra år blev hon med barn, och ytterligare nio månader och arton dagar senare födde hon en dotter. Dottern fick namnen Appolonia Livia Dorotea. Bara två dagar senare gick den nyblivna modern, som ännu inte återhämtat sig från förlossningen, ut för att mata de prisbelönta suggorna. I sitt försvagade tillstånd tappade hon utfodringshinken, blev omkullknuffad, stukade foten och blev ihjälklämd av de bökande suggorna.
Torulf var skakad ända in i själen. Han gick till byns värdshus för att dränka sin sorg i mjöd. Där träffade han en svarthårig skönhet vid namn Snöfrid. Det var kärlek vid första ögonkastet och innan månaden var slut var de gifta. Nio månader och arton dagar efter giftermålet födde Snöfrid en dotter, som hon gav namnen Wendele Snöfrid Imone. Strax efter Wendeles födsel insjuknade hon. Hon hade hög feber och smärtor i bröstet. Maken Torulf var säker på att det var ett fall av mul- och klövsjuka. Hur det än förhöll sig, så dog Snöfrid två dagar efter förlossningen.

En av pigorna, Lene, på gården försökte trösta sin herre. Hon var en mycket vacker ljushyllt piga med stora klarblå ögon som fullkomligt förtrollade honom. De gifte sig innan månaden var slut och var lyckliga i nästan tio månader. Närmare bestämt nio månader och arton dagar, tills deras son föddes. Det var Max och modern han bara viska hans namn innan hon andades sin sista suck. Maximilian, Wilhelm, Bartolomeus, Benjamin, Cornelius, Eivind, Leopold, Thorvald, Sylvester. Han kallades för enkelheten Max.
Storbonden var förkrossad, men han bestämde sig för att aldrig mer vara olycklig. För så fort han var lite ledsen dök en ny hustru upp. Han började se ett mönster…

Torulf hade ingen tur med sina döttrar. Bägge blev trots hans förmaningar havande, samtidigt. Utan att peka ut någon barnafar kan vi nämna att fririddare Laran Timrand gav de bägge flickarna en rejäl hemgift. Så det blev gifta med varsin man. Vendele med en dräng på gården och Appolonia med gruvdrängen Botulf från Finnepra. Torulf muttrar ofta om hur Fru Lärka ställde till allt. Ja se flickorna fick, när de skulle få sig en lektion i livet av värdshusfrun, för sig att ost det var det enda i livet man behövde akta sig för. Torulf var inte direkt stolt över sina döttrars naiva sinnelag…

Torulf är lite matt av alla olyckor och trivs inte med folks prat om döda moror. Dessutom är han ju alltid nygift och barnahögen växer. Sådant suger must och märg ur en man så alltmer träder han tillbaka för sonen Max som mognat och nu tar ett rejält ansvar för gården. Mycket mer än man skulle kunna trott när han från början bara var intresserad av musik och poesi. Sång och musik är något man är glad för på denna gård. Ofta tar de in en bard och ger honom härbärge över vintern. Gården har nu ett gott anseende inom avel, främst när det gäller tjurar och hästar. De sistnämnda är Ogil expert på.
 

Max Bonde från Lindarsängsgården

Son till Torulf och Ava, äldre generationer se Torulf
Har Storasyster Appolonia Skild från Botulf Gruvdräng
Är Morbror till Apolonias son Lafrans född 42 e GK f.
Har Storasyster Vendele gift med
Är Morbror till Vendeles son Timmy

Max såg Appolonia sitta på gårdsplanen och snörvla medan en gårdfarihandlare erbjöd sina tjänster. Han tröstade henne med såväl fina band som knappar och beröring. Max som rynkade på näsan åt detta fick till svar. Jag låter ju i alla fall bli osten… Max drev bort uslingen till karl och fick sedan veta av sin syster att. Botulf inte setts till på länge. Hon hade ju bara blivit lite arg och bett honom försvinna. Inte hade hon trott att han SKULLE göra det…

Det är inte så konstigt om Max har avhållit sig från fruntimmersaffärer. Inte minst med tanke på vad som tidigare hänt hans familj och de erfarenheter han hade från Mohyttan Fingals elände med sin hustru. Men nu har dock Torulf ställt ett krav. Om han inte finner sig en kvinna kan han heller inte ta över gården. Max blir kollosalt blyg och butter så fort ett kvinnfolk kommer i närheten, men nu har Ogil lovat att hjälpa honom. I detta sammanhang har de även fått hjälp från en riktig expert i ämnet. Nämligen barden Gabriel Bartolomeus som bott där en tid. Med dessa två vänner skall nog Max bli en fullfjädrad charmör och finna sig en hustru under kampen eller under någon kamp i alla fall, säger han själ för att vinna tid.

Ogil Stallmästare på Lindarsängsgården

Gården har nu ett gott anseende inom avel, främst när det gäller tjurar och hästar. De sistnämnda är Ogil expert på. En stadig karl och det han inte vet om frölycka är inte värt att veta…

Odd Dräng på Lindarsängsgården

En Handfast dräng som under Ogils goda ledning lär sig allt mer om avel.

Barden Gabriel Bartolomeus

Har för vana att inkvartera sig någonstans där han kan få mat och husrum över vintern. Ty när solen tittar fram rycker det i benen och han bara måste gå förbi ett värdshus, och ett till….

 

Agnes Torpare på Mohyttan

Änka efter Egil

En mycket duglig man vid namn Egil dök upp i bygden ett år. Snart hade han gjort sig oumbärlig på många bondgårdar och på värdshuset. Ja, han hjälpte visst till i stugor också. Det var ingen måtta på vad den mannen slet för att skapa ett hem åt sig och sin unga fru Agnes. Till sist hade han både torp ko på Mohyttans ägor och en sparad slant dessutom. Han hade rent av börjat rusta upp ett skjul så att det blev en mycket liten lada där hö ko kunde få rum på vintern. Men när Agnes väl kom till Kampen fanns det av Egil inte ett spår… Även kon var försvunnen och Agnes vill förstås veta vad som hänt.

Till sist fick hon foga sig i det grymma ödet att de inte hann ses, hon är änka och sörjer djupt. Några festligheter orkar hon nog inte delta i på en tid, det är för tungt att återvända till den plats där hon fått så svåra besked…. Snart nog visar det sig att Agnes är ett nog så dugligt fruntimmer och sliter i sitt anletes svett precis som Egil. Hon stannar hemma och reparerar taket på ladan där hon ska ha vinterfoder till den get hon skaffat.

Matilda Jonathansdottir, Morotsodlare i Mårtensbo

Dotter till Jonathan och Ynna
Systerdotter till Malva
Kusin till Axel

Matilda har varit förfölj av otur. Far hennes delade det oblida ödet med många andra i Illerns sjö, hennes hus brann ner när och modern med det. Grannpojken Manfred försökte släcka lågorna men det var lönlöst. Manfred hade aldrig önskat att vara vuxen så hett som den gången, nu kunde han ju bara hjälplös se på hur den föräldralösa Matilda så hon flyttade till sin Moster Malva och kusin Axel. Med tiden mognade deras vänskap till kärlek. Men han gav henne en kärlekspant och lovade att gifta sig med henne när de båda vuxit upp.
”Men ut ur sinne ut ur minne” säger man i Ekeby och det kan nog vara sant. Åren gick och de varken träffades eller hördes av förr olika omständigheter ledde till att Matilda och moster Malva blev borta från bygden i många år. Att de for illa under tiden kan man förstå ty de pratar ogärna om den tiden. De kom åter med en hund och en stor motvilja mot sjön. Inte blev de gladare av att finna att Malvas hem brunnit upp och Axel var spårlöst försvunnen. Sedan fann de fotfäste i Smedenroos härberge och en vän i Cecilia. Turen kom åter med Axel och Manfred kom till sist och Cecilia rustade till bröllop. Lyckan var fullkomlig när de fick lov att röja för Mårtensbo. Där växte bra, de hade både häst och ko, trevliga grannar och varandra, Mårten hördes av och allt var bra. Varför hade då Matilda onda aningar?

Manfreds Ottosson Nybyggare och Morotsodlare i Mårtensbo

Son till Otto och Stina
Storebror till Emma 10 år yngre
Gift med Matilda

Matilda bodde tills hennes mor dog endast 10 stenkast ifrån Emmas och Manfreds familj. När hennes hus brann var Manfred med och försökte förgäves släcka. Manfred hade aldrig önskat att vara vuxen så hett som den gången, nu kunde han ju bara hjälplös se på hur den föräldralösa Matilda så hon flyttade till sin Moster Malva och kusin Axel. Men han gav henne något som var honom kärare än livet och lovade att gifta sig med henne när de båda vuxit upp.

Manfred var bara ett par år äldre och Emma några år yngre än Matilda så när de var unga lekte de mycket tillsammans. När Matilda och Manfred kom upp i tonåren så hade deras vänskap förvandlats till kärlek.

Manfred och Emmas föräldrar var självförsörjande bönder med en liten åkerplätt, några grisar, höns och en ko. De hade det inte allt för gott ställt men de klarade sig. De var många syskon som nog alla skulle se på sin barndom som en mycket glad och kärleksfull sådan.

Efter bara lite mer än ett år senare hade han slitit klart. Han begav sig ifrån sin familj för att be om Matildas hand. Till sin förskräckelse fann han att morotsodlarnas hem var jämnat med marken, ännu en brand hade drabbat hans kära. Länge, länge letade han tills en dag han fann sin Matilda och hon hade inte glömt honom.

Emma Ottosdotter, för tillfället Morotsodlare i Mårtensbo

Dotter till Otto och Stina
Lillasyster till Manfred 10 år äldre

När Manfred äntligen fått upp ett spår efter sin käraste lät sig Emma inte övertalas, hon skulle absolut följa med. Hon ville ogärna skilja sig från sin älskade bror, men mest av allt ville hon nog bort ifrån föräldrarnas tjat om giftermål. Hon trodde nog hon kunde få Manfred låta det bero. Föräldrarna klagade inte över att slippa försörja flickan, de hoppades dock att brodern skulle tröttna på att ta hand om henne och gifta bort henne snart, han istället.

Emma trivs hos sin bror och blev god vän med den något lata pigan Frida. Hon förstod snart att det var Matildas vana att ofta härbergera folk som ibland var till nytta och ibland helt hopplösa, Vargsystrarna, blåeld och nu den där Andaria. Matilda var för snäll för att säga nej. Men då kommer hon väl heller aldrig att förmå Manfred att tvinga Emma att gifta sig?

Tanken på Kampen som gör också att hon vill bo hos sin bror. Den infaller ju just då hon firar sin årsdag och det måste väl vara en fingervisning om något? På Mårtensbo odlas en del nya grödor och Manfred och Emma har hunnit lära sig allt om morötter. En ko och några höns har blivit ett önskat tillskott. Men bäst är hästen… vad bryr sig Emma om att Manfred säger att än äger de väl bara svansen, hon gnider ansiktet mot den mjuka mulen och njuter.

Malva Morotsodlare i Mårtensbo

Gift med Mårten
Har sonen Axel
Syster till Ynna
Moster till Matilda

Återföreningen med Axel blev inte långvarig, han var ju sin far son och hade vandringslust han med. Malva förstår så väl ty både hon och Matilda har ju länge rest de också. Men han var med så länge att han hjälpte till att få igång nybygget och röjde morotsland. Snart hade de några hus och Malva var benhård. Stället skulle heta Mårtensbo hur mycket Matilda än bönade om mer vackra namn. För hur skulle annars Malvas make Mårten hitta hem när kom? Matildas invändningar att det var många, många år sedan Mårten gav sig av faller på hälleberget. Den stuga som folk i bygden förr kallade Axels stuga och som så olyckligt brann upp, var ju egentligen Mårtens och Malvas. Sånt oskick att bara byta namn för att man inte är hemma på en tid.

Malva gav Matilda och Manfred en gåva att starta livet med, en ko, som i och för sig skulle tas om hand av hela Mårtensbo. En storstilad gåva som man kan undra hur hon hade råd med? Hennes egen make Mårten var ju försvunnen sedan lågliga tider men Malva slutade aldrig leta och fråga om någon hört något om honom. Faktiskt kom till sist en tös vid namn Andaria och hade ett honom med sig. Måntro hur länge han stannar? Det var en hårdför jänta och lite beskydd mot vilddjur kunde ju behövas så Malva blev så lycklig att hon på stående fot inbjöd tösen att stanna så länge hon ville i Mårtensbo.

Andaria för tillfället boende i Mårtensbo

Föräldralös

Andarias far var hyrsvärd. Då modern dött vid förlossningen fick barnen bo hos deras farbror när fadern var ute på uppdrag. De var vana vid att bara se fadern tillfälligtvis innan han gav sig av igen. Så fort barnen blev äldre så fick de följa med fadern på hans uppdrag.
Barnen fick redan som små lära sig att använda svärd deras mål vara att en dag bli lika skicklig som fadern. Men fadern dog innan de hunnit lära sig så mycket, men de lovade att han kunde dö i frid för de skulle minsann kunna klara sig själva. Syskonen skildes åt men lovade att mötas igen på den omtalade Kampen i norr kommande år och dagen för att uppfylla det löftet nalkas. Andaria gick ofta klädd i byxor, det var mest praktiskt så och god hand med hästar hade hon. Sanningen att säga blev det mer stalljobb än stora äventyr men man måste ju leva och föresten var hon glad i hästar. Sitt första uppdrag fick hon av en man som hette Mårten som hon kom i samspråk med på ett värdshus. De pratade länge den kvällen och det visade att han behövde hjälp att hitta sin fru Malva. Deras hus fanns inte kvar och nu visste han inte vart hon var. Adriana lovade att finna henne och eskortera honom dit. Till hennes egen förvåning lyckades hon till sist, det tog bara nästan ett år. Nu ämnar hon hålla sig kvar här för att se om brodern dyker upp som han sa, i annat fall tänker hon komma till Kampen nästa år, och nästa, och nästa… morortsodlarna har talat om att bygga henne en stuga.
 

Bård Sjunnesson Träsnidare, vandringsman som lovordar bygden

7:e son till Sjunne Gårdfarihandlare
Bror till Erik Tolftesson
Oräknelig mängd syskon

Bård är född på en kärra i en familj som har vandringen i blodet. Fadern Sjunne reser land och rike kring med den kvinna han för tillfället delar livet med. Det är en grann och skojfrisk karl så han har aldrig svårt att finna någon som vill vara mor åt alla hans barn. Han tar alltid hand väl hand om sin avkomma, så länge de ryms på kärran. När kärran väl blir full puttas helt enkelt den äldste av och får klara sig själv. Det är ett system som enligt Sjunne fungerar alldeles utmärkt och han namnger barnen med deras födelseordning. Bård är alltså det 7:e barnet. Kanske är det då inte så underligt att han förmodligen har en mängd syskon han aldrig känt och vem av kvinnorna som födde honom vet han inte heller. Frågan är om ens Sjunne själv håller ordning på den saken, barnen är hans och därmed basta!

Bård har stått på egna ben sedan 10 års åldern och vandrat en hel del och prövat mången födkrok. Han har därmed sett mycket och samlat på sig mängder med olika idéer och planer om hur man överlever och klarar sig bra.

Till sist hamnade han i Norra Tirad och slog sig ihop med Hampus Snidare i Skogsbo. Här trivdes han gott och blev faktiskt invald som bisittare i Bygderådet. Han var mäkta stolt över att få sitta med i Bygderådet och blev som de andra upprörd över aningen om att det troligen fanns en förrädare finns i bygden, annars kunde ju somligt inte skett... Bård hade en egen liten plan för att avslöja förrädaren men denne visade sig klurigare än Bård.

Träsnideriet blomstrade som aldrig förr. Hampus tyckte nog att Bård drog in lite väl mycket jobb, på gränsen för vad de båda klarar av. Han lovade runt fast Hampus knorrade att man kanske kunde hålla det tunt. Bård kontrade med att de borde anställa en lärling som kan springa ärenden och samtidigt lära sig yrket. Sinom tid blir han eller hon då en tillgång för Skogsbofolket och de kan utöka affärerna. Hampus ställer sig tveksam till detta då han inser att det blir ett stort ansvar att ta sig an en lärling. De båda träsnidarkumpanerna gav sig också iväg på långfärd och upplevde en hel del äventyr varom de någon gång kan lockas att berätta. De fann också varandra i sångarglädje till bygdens stora glädje. Bägge njöt dock av att vila ut på Härberget där de gjorde många vackra sniderier hos den unga änkan Cecilia Smedenroos som Bård hade ett gott öga till. Bård har lätt att få vänner och är glad i töser men lever med filosofin att mister du en står dig tusen åter. Så han grämde sig inte över Cecilias kallsinnighet för hans uppvaktning utan de blev riktigt goda vänner.

Men en kväll då en bonde från Ekeby blev tagen av Vargarna försvann också Bård i flera timmar. Han kom tillbaka och var verkligt medtagen då han enligt sig själv råkat ut för ett skogsrå. Hon hade lockat med honom in i skogen och när han fick tag på henne förlorade han medvetandet. Bård vaknade med fruktansvärd huvudvärk, månne av för mycket mjöd? I famnen kramade han en stenbumling... Han kom tillbaka till värdshuset och berättade om hur vanskligt det kan vara att gå ut i skogen för att tömma lite mjöd. En sagoberättare snappade genast upp historien och skrev om när Bård ”trollade” med träden.

Att Bård var sin faders son blev snart uppenbart för han blev rastlös och kunde inte avhålla sig från att ge sig av på vandring. Han vägrade dock att säga adjö till sina vänner utan hävdade att det var på återseende. Han skulle alltid betrakta Skogsbo som sitt hem och var rent förälskad i denna bygd. Rörd försäkrade Hampus att hans stuga stod alltid öppen för Bård när han än ville komma hem igen. Att Bård verkligen menade sina varma ord förstod man snart i bygden då tillresta och nybyggare fullkomligen välde in efter att ha fängslats av hans lockande beskrivningar om bygden, vilket givetvis är lönsamt för bygden. Så mången skål har höjts för bygdens egen vandringsman.

I Köpevad har Bård en vän och beskyddarinna i den förmögna gamla damen Cornelia som var känd för sin välgörenhet mot mindre bemedlade ynglingar. Till henne hade han glädjen att komma lagom till sin bors bröllop med Cecilia Smedenroos. Det visade sig att Cornelia var Cecilias faster, vilket Bård inte haft en aning om. Det blev ett kärt återseende. Brodern Erik Tolftesson mindes Bård mest som ett skrikande pyre.

Vid tillfället i fråga hade Bård med sig en väninna vid namn Margot och de bodde båda hos den gästfria Cornelia för att vila ut efter bröllopet innan de fortsatte färden. Där satt de som bäst och smuttade på slånbärslikör då en annan fin dam anlände, det var borgarfrun Ylva Gunnarsdotter, en vän till Cornelia. Likören var sötsliskig och för att bli av med den hällde Bård i sig allt på en gång och storknade nästan på köpet. Bård var charmerande som vanligt och berättade så mycket trevligt om Musikanternas kamp att Fru Gunnarsdotter rent av fick lust att åka dit. Damen var också mycket trevlig och då Margot hörde att hon gärna och ofta reser omkring så erbjöd hon genast en sovplats i sitt hem om fru Gunnarsdotter hade vägarna förbi Argos. Hon tackade för hennes vänlighet och det gjorde Margot så glad att hon till och med erbjöd sin egen bädd till damen, endast det bästa var gott nog och hennes säng var bred och bekväm och hade bedårande sniderier.

Hampus Snidare från Skogsbo

Familj okänd

Hampus kom till bygden som yngling och bosatte sig i en stuga i Skogsbo som snart började kallas Snidesbo eftersom snida var vad Hampus ville göra. Visst kunde han bygga hus också om så var men han hade fullt upp med sniderier och det passade honom förträffligt. Snart nog hade han gjort sig ett namn som en rättskaffens och pålitlig man och blev invald i Bygderådet och Skogsbos talesman. Gifte sig gjorde han inte heller fast det skvallrades ibland om en gift käresta… Man undrade också en tid om det skulle bli något med Lina Tykenmök, men de var bara vänner sa Hampus. Ja, den tösen var ju omsvärmade ändå så det kanske var bäst. Ibland bommade han igen och gav sig iväg på inköpsresor eller gjorde jobb långväga bort.

När Bygderådet hamnade i en mycket otrevlig sits och behövde sända ett upphittat pergament till Kungen så var det just Hampus som anförtroddes uppdraget.

Så tog han in Bård Sjunnesson i sin verksamhet och träsnideriet blomstrade som aldrig förr. Hampus tyckte nog att Bård drog in lite väl mycket jobb, på gränsen för vad de båda klarar av. Bård lovade runt fast Hampus knorrade att man kanske kunde hålla det tunt. Bård kontrade med att de borde anställa en lärling som kan springa ärenden och samtidigt lära sig yrket. Hampus menade att det var ett stort och tungt ansvar att ta sig an en lärling och så kunde lärlingen ju förstöra ett stycke gott virke och säkert skulle lärlingen ge honom huvudbry med otaliga frågor. Nä, det var nog mer besvär än nytta mumlade Hampus. De båda träsnidarkumpanerna gav sig också iväg på långfärd rent av till självaste Argos. Vid minnet av den resan kan Hampus få något drömskt i blicken då han talar om ett gott arbete han gjorde i en viss dams säng - vilka sniderier på sängstolparna, suckar han längtansfullt och önskar att ni kunde få se dem. Bård och Hampus fann varandra också i sångarglädje till bygdens stora glädje.. Många skosulor nötte de ut till grämelse för Skomakar-Nils som åtagit sig att hålla dem båda med sulläder i ett år i gengäld för de massiva fönsterluckor de byggt åt honom.

Cecilia Smedenroos som är Hampus vän sedan han gjort så många fina sniderier på Härberget, har skrattande berättat om en dag då hon var på väg för att se hur Matilda i Mårtensbo redde sig hörde hon ett förfärligt domderade i skogen.
”Ja, ja, jag ska göra min plikt… glo inte! Utrotas borde ni otacksamma kräk, jag sliter ju i mitt anletes svett… trogen min sak, en hjärtefråga…”
Försiktigt nalkades hon den upprörda stämman och döm om hennes häpnad och munterhet då hon fick se Hampus Snidare stå och orera över en liten fågel! Generat sneglade han på henne och mumlade något om de 105 fågelholkarna som bygderådet beställt. Det blev liksom lite drygt efter den 42… de skrattade gott åt saken och gick tillsammans för att smaka morotskaka. Ja det där var nog Hampus i ett nötskal, han funderar och grunnar och vänder och vrider på problemen och oroar sig för mycket. Även Dora Trask kan vittna om att han stundtals talar för sig själv och hon borde väl veta. En hel vinter fick hon ju husly hos honom mot att hon högg ved.

Tale Väverska, Spinnerska, Vantmakare från Skogsbo

dotter till Ella Väverska och Gunnar Färgare

Tale föddes i Skogsbo, bara en kort tid efter att Herjolv kommit hem med hittebarnet Trille. Eftersom byn aldrig varit stor, var det kanske inte så underligt att de båda flickorna kom att bli vänner. Herjolv kom ju ofta förbi hemma hos Ella och Gunnar för att köpa tyg till sina mössor, och då var det ju roligt för barnen att ha en jämnårig lekkamrat i närheten. Ella är känd för att vara en hård affärskvinna
Tale har ärvt en hel del av sina föräldrars skarpsinthet, även om hennes intressen först ligger å hantverkets, och inte affärsyrkets, vägnar. Hon tar världen med en väldigt stor näve salt. Hon har knappt satt sin fot utanför byn förrän Trille drog med henne till Kampen. Kampen lät spännande när Trille berättade om den, men det var nog främst väninnans berättelse om vallpojkar och fårskötare som fick Tale att våga sig ifrån hemtrakten. Ja, inte för pojkarnas skull - tok heller! - utan för fårens. Är man spinnerska så är man, och bra ull är aldrig fel. Med sig tog hon förstås sin ganska hopplösa lärling Alde, men med Tale har gett sig den på att lära henne ett hantverk.

Tale har också fullt sjå att klara sig från föräldrarnas försök att gifta bort henne. Vintern har varit så oändligt lång i stugan, som visserligen har ett golv stort nog att tillåta några hoppsteg, men inte föräldrar. Gunnar har varit till Köpevad för att handla till sig salter och metaller till sina färgsoppor, och när han kom hem fick han avlägga rapport om tänkbara svärsöner. Söner och söner; det verkar snart på att de letar svärbröder istället; ju längre håret som växer ur öronen på dem hunnit bli, desto lyckligare blir Ella. En förläggare Krook tycks ha imponerat alldeles särskilt på henne, men så har han också en näsa man kunde använda till stockstötningen i manskampen! Om än inte Tale ärvt sin mors sinne för karlar och affärer, så har hon i vart fall fått en god dos av hennes envishet blandat med Gunnars tålamod, och än har moderns friarkampanjer gått för döva öron. "Jag kan flytta ut i lillstugan om det är så", menar Tale, "men nog måste mor medge att hon har nytta av mig! Om jag inte spunne garnet, så vore inte vävarna ens hälften så långa, och inkomsten säkerligen mindre än så!"
Så har hon också hälsat på Herjolv då och då när Trille var bortrest, någon måste ju se till att han har det bra, försvarar hon sig då Ella skäller om bortslösade timmar.

Ränner hos Hampus snidare gör hon också med tossor, för att försöka få honom att tillverka en ny slända.
Nå, nålen går, och sockorna börjar bli klara. Långt ifrån alla band och vantar Tale tänkt färdigställa till kampen är det dock, så det finns fortfarande mycket att göra. Bara utrustad med ursäkten: "jag vill dansa!" kommer man inte från stugan, så mycket är säkert.

Trille Mössmakerska från Skogsbo

Hittebarn till Mössmakaren Herjolv

Lite för sig själv bor den mjödglade Herjolv som för drygt tjoget år sedan fann ett litet flickebarn under en gran. Många gånger har Trille hört hur han räddade henne från ett öde värre än döden. En hiskelig kärring hade kommit flåsande och skrikit att han skulle låta bli hennes unge, men det var säkert en trollpacka så inte kunde han lämna det oskyldiga lilla livet där inte. Han fann inte på bättre råd än att ta hand om barnet och han döpte henne till Trille, efter en gammal märr han haft en gång. Så kom det sig att Trille växte upp hos Herjolv och han lärde henne det enda vettiga han kunde; att sy mössor, däremot var hon inte lika läraktig i dryckesvanor. Hur det skulle gått för Trille kan man bara undra, om inte Ella Väverska och Gunnar Färgare förbarmat sig om den lilla. Hon fick leka med deras jämnåriga dotter Tale. Ella är annars känd för att vara en hård affärskvinna så hon gjorde det nog inte för intet…

Men nu är töserna giftasvuxna och försörjer sig själva. Vilket inte alls duger till mor Ella, en präktig, det vill säga rik man, är vad hon vill att flickorna skaffar och hon litar inte på att de ordnar den saken själva. För Tales del har hon redan alltid en kandidat på gång. Hon känner ju lite ansvar för Trille också angående giftermål, för man kan ju inte vänta sig att den där Herjolv tänker på sådant, och så godtrogen som tösen är råkar hon väl snart i olycka.
Flickorna själva är dock nöjda med sina bedrifter och inser att de är nog så kapabla att försörja sig själva… och Herjolv, lägger Trille till. Handelsresor gör hon också hit och dit för att skaffa det hon behöver för sin mösstillverkning och för att sprida dem långt utanför bygden.

Ja, nog borde Trille vara vuxen nu? Men hon är ju som hon är. Trille blir nog aldrig stor, sägs det i Skogsbo. Men just det gillar Orm hos henne, han som är hennes och barndomsvän och har flyttat närmare, måhända för hennes skull. Nåja, dansas ska det göras med andra ändå. För dansa är ju så kul och sjunga. Ja, faktiskt gick det riktigt bra för Trille, Tale och Tilda i Kampen. Fast sådana onyttigheter vågar de knappt yttra när Tales föräldrar hör utan töserna böjer sig fnissande över sitt hantverk. Trille bubblar över i iver och berättar om alla trevliga ynglingar hon dansat med. Alltid är det någon som är lite trevligare än de flesta… Visst är Trille en drömmare och förälskad i själva tanken på en drömmarnas prins.
”Pojkar” suckar Tale, men Adle lyssnar som förtrollad med gapande mun.

Alde Sömmerska, Färgerska för närvarande bosatt i Skogsbo

Familj okänd för de flesta
Trolovad med Attar Tykenmök…eller kanske inte…

Alde, är en ung kvinna som gått i lära hos Tale och flickornas mödrar är vänner. Hon får undervisning i konsten att spinna, väva och sy. Hantverkandets ädla förfarande och dylikt som lämpar sig för en ung dam att lära innan hon går i gifte. Så tanken är väl mer detta än att hon verkligen skulle bli en hantverkare. Så var det tänkt, men hon visade sig ha en sällsynt talang för växtfärgning och sömnad.

Friheten att slippa ifrån sina föräldrar var något lite berusande alldeles i början, men nu har Alde funnit sig tillrätta. Tale är för det mesta nöjd med hennes flit men ibland är hon omöjlig. Som när hon blir ombedd att kvällsmjölka geten till exempel. Då har hon tusen undanflykter. Ja, Elin Trollmoss var också riktigt förgrymmade på henne en dag och sa att hon spottat på deras svarta katt! Det stackars djuret, Trille blev rent upprörd också och ingen vettig förklaring hade tösen heller. Obetänksamt har hon också hävdat att hon är en mjödvägrare inför ett förbluffat bygderåd!

Men hon visade sig ha kämpatakter på Kampen och var en farlig motståndare. Detta imponerade så på en den unge Attar Tykenmök att han friade. Att Alde inte drar sig för något bevisade hon senare under året vid ett julgästabud hennes barndomsvän Rhynna från Idor kunde nämna mjödbad…. Alde orsakade där även en skandal som kommer att låta tala om sig….

Loke Poet från Skogsbo

Bygdens egen stora poet och stolthet. Tänka sig att han är känd långt utan för rikets gränser.
När han väl är på plats i sin lilla stuga ger han sig ofta av ut i skog och mark. Somliga säger att skogsrået har honom i sin makt…

 

Sunniva Tryggvesdotter Skogvaktardotter

Dotter till Skovaktaren Tryggve som sitter i Bygderådet
Mor Lene
Storebror Sigurd, 4 år äldre. Han är hetblodig och försvarar ofta sin familj.
Lillasyster Nora, 5 år yngre. Naiv och vacker.
Lillebror Ulf, 8 år yngre. Bara allmänt liten

känd som Tyra Backe då hon arbetat på värdshus i Köpevad Hushållar i Skogvaktarstugan men ibland värdshuspiga på Den Krönte Galten.

Sunniva bor ute i skogen med sin far, skoggsvaktaren Tryggve. Hon har bott ensam med honom sedan hennes mor dog för många år sedan i den hemska tragedin som utspelade sig i Illern, och hennes bror flydde hemifrån. Far hennes är en redig karl men har förbjudit henne att bevista Musikanternas Kamp trenne år i rad sedan hennes olyckliga beteende den där en gång…

Sunniva, som var en relativt blyg flicka en gång i tiden, tjänar ibland som piga under Fru Lärka och även i Köpevad men då har hon kallat sig för Tyra Backe för att inte Tryggve ska bli alltför orolig i fall några rykten skulle nå honom. Sunniva är en rejäl värsdshuspiga med skinn på näsan som vet att fräsa ifrån och ta betalt antingen kunden vill göra rätt för sig eller inte. Men denna tös har också en romantisk sida och man kan finna henne ute i skogen, spelandes flöjt och pratandes med fåglarna om en framtid med någon. Hon är en gladlynt flicka som är lika snar till ett leende och skratt som till ilska. Hon trivs med naturen men de senaste åren har hon dock börjat längta bort ifrån den isolerade stugan i skogen.

Senaste tiden…
På Fru Lärkas Julgästabud förra hösten märktes det tydligt att hon nog inte skulle ha något emot att gifta sig och själv starta ett hem. Inte för att hon inte älskar sin far, men skogen kan ju vara så stor och tom på vintern…

Enolf Fiskare från Stormbryggan

Egentligen är han lärling till Pål men vid det här laget är han faktiskt bättre än sin mäster. Pål har gott anseende i byn och förser trakten med sjöns läckerheter men gamgneten gäcker honom ännu. Han sitter förstås i bygderådet och har kallats till träff nu i dagarna, och som vanligt ämnar han ta med sin lovande lärling, det är ju på tid att pojkaluen lär sig, för Nils i backen skomakaren har minsann skvallrat att Enolf hade själva gamgneten på kroken häromdagen och inte brydde sig om att dra upp den. I stället glanade han efter stintorna som badade i sjön Illern! Enolf mumlar lite skamset om att Nils är en skvallerbytta och inte trovärdig för far hanses var ju den galna skomakaren som förr ägde huset som numer är det ståtliga värdshuset Den Krönte Galten.

Flötet sjunkit men där var visst ingen gamgnet utan en silverkanna… ja Enolf har en sällsam fiskelycka han, ty det var inte första gången han fick silvernapp. Nu undrar ni vad ni ska göra med den? Kan den? Ful har den blivit av att ligga i sjön, och ni undrar om smeden Torgrim kan fixa till den? Eller ska ni göra er en hacka på att sälja den? Ja just det NI, för allt Elofs är också Påls, men hur är det om det är tvärtom?

Enolf vill att Pål ska gifta sig så det blir lite ordning. Men Pål ler och säger att det går inte för han blev bortlovad som liten till en av hans fars fiskarevänners dotter Celia Sand från en annan by men hon var försvunnen så var det med den saken säger han och ser rätt glad ut, för rykten gick om Celia att hon förde dålig fiskelycka med sig.

En gång då drängen Hans från Bröskegården var ledig följde han med fiskaren Enolf på Illerns sjö och fiskade. Solen gassade och Hans hängde benen över relingen och njöt av tillvaron. Rätt var det var vrålade han till och drogs överbord. Han kämpade och sparkade och vattnet skummade. Med risk för sitt eget liv fick Enolf upp honom och förde honom hem till Bröskegården men han var illa sargad. Mor Margit sprang till Bäckahålan och fick en mirakelsalva som räddade hans liv. Men sviterna sedan den gången gör att han måste avhålla sig får dans och kämpatag. Ännu vet Enolf inte vad det var som drabbade honom där i djupet, najader eller gam-gneten? Men ett vet han, han själv är en hjälte! Precis som i sången ”Enolf är en modiger man, allt du kan tänka dig vågade han…” ett belåtet flin spred sig över hans anlete. Han minns sin mor som sjöng om Enolfs stordåd medan fiske ekan gungade honom till sömns. Så länge folk inte sjunger rätt vägrar.