Norra Tirad

Den krönte Galten är själva värdshuset i norra Tirad som ligger strategiskt placerat som en handelsknut där vägarna från flera länder strålar samman. År 40 e GK f drog herr Uggla dessutom igång en omfattande gruvdrift i Finnlepra, vilket har gjort att bygden blomstrar. Gruvdriften ger goda möjligheter till fina affärer i flera led. Faktum är att friheten och de lockande möjligheterna till ett gott liv lockar en hel del nybyggare till trakten.

På värdshuset finns "frun", Eva Charlotta Lärka, som håller drängar och pigor i ärans tukt och förmaning och suckar över att hon inte alltid får ha dem alla där. Men ofta kappas storbönderna om att låna ut sitt tjänstefolk, för vem vill inte hålla sig väl med fru Lärka? Allt oftare händer det också att man ber om en plats där för att gå i lära hos hennes dugliga husfolk. De pigorna och drängarna har ett gott rykte och får sedan lätt tjänst hos både storbönder och på andra värdshus. Många är de pigor och drängar som passerat genom åren men somliga som är gamla i gården är välkända av de flesta.

På gården håller hennes elaka hund Grymme vakt. Det kan nog behövas en sådan best för att avskräcka skurkar och skydda henne och pigorna på deras skogsvandringar då de letar smakliga örter och rötter för att ytterligare förgylla de delikata anrättningarna. 

Nu då Kampen har vuxit sig så stor förslår inte värdshuset för alla gäster. Därför packar fru Lärka sin skylt och drar med ett stort följe till sitt eget sommarvisste där hennes stora loge kan ta emot dem alla. Men några måste ju stanna på själva värdshuset för alla resandes skull och det brukar bli lotten för dem som är äldst i tjänsten.

Fru Lärkas sommarviste ligger vid Illerns strand och blir förvandlat till krönte Galtens värdshus vid varje kamp. Egentligen är det en gammal bondgård som Fru Lärka ärvt och som stått i träda länge. Husen runt logen kan hysa in resande och de som inte får plats eller vill sova i tält får slå sig ner på ängen istället. Ladugårdssvalorna brukar förnöjsamt titta på när folket dansar sent in på nätterna och stämningen står högt i tak. Skogarna är nära in på knuten så man bör bara på sin vakt då ett och annat synts stryka i närheten.

På Smedenroos Härberge styr och ställer Cecilia Smedenroos som ensam ägarinna. Det hela började då hon och hennes goda vän Anna-Maria efter mycket sökande fann en passande stuga vid en vandringsled strax i närheten av ett vattendrag inne i skogen. Det var förstås lite ensligt men de hoppades ändå att folk skulle ta sig fram på stigen och komma in för att få sig en bit bröd och kanske sova över natten. Så snart de fått reda på vem som ägde stugan begav de sig till denna bonde. Han ansåg nog att töserna inte var riktigt kloka i huvudet men tog utan tjafs emot pengarna de erbjöd honom för huset. Flickorna räknade med att närheten till vägknuten vid värdshuset Den Krönte Galten skulle borga för att mycket folk var i rörelse. 

Strax därpå under den årliga Kampen träffade Anna-Maria soldaten och majoren Erik Stålklinga. De båda tycktes bli dödligt förälskade så fort de sågs. Han hjälpte dem med renoveringen så det kanske inte var så dumt ändå fick Cecilia, om än motvilligt medge. Hon själv betackade sig från alla inviter från män som hon visst ansåg vara mest till besvär. Annars var det många som hade ett gott öga till den vackra framgångsrika änkan, men hon avvisade dem vänligt men bestämt. Efter en strävsam tid fick härbärget några inneboende. Det var en familj med morotsodlare och de var till stor hjälp med att driva härbärget och tur var väl det för Anna-Maria gav sig av med sin Erik efter att Cecilia köpt ut hennes del.

Tiden gick och Smedenroos Härbärge blev ett begrepp i bygden. Här kunde man äta god och annorlunda mat och sova tryggt. Det var inte utan att Cecilia trampar Fru Lärkas verksamhet på tårna, men än så länge verkar de båda damerna bara hysa respekt för varandras arbete. Det mesta arbetet gjorde Cecilia själv men med somligt måste hon ha hjälp. Träsnidarna Hampus och Bård försett stugan med sniderier och gjort nödvändiga reparationer. Böle och Elin har ofta räckt en hjälpande hand och Aron Böle har ofta haft vänligheten att fylla hennes vedbod. Men med det dagliga arbetet behövde hon förstås också hjälp sedan Anna-Maria försvann och först de anställde hon de oregerliga systrarna Vargöga men de hade ingen ro att stanna och väl var väl det. Sedan kom morotsodlarna och de blev kvar i flera år och var till verklig nytta. Det var Matilda och hennes moster Malva och ibland några till. Men nu har de röjt egen mark och flyttat till Mårtensbo.

Men så gifte sig Cecilia med bronsgjutaren Erik Brännare och härberget och bronsgjuteriet går numer han i hand. Men ägandeskapet behöll hon liksom sitt namn på fru Lärkas rekommendation, det var ju väl inarbetat. Erik och Cecilia delar arbetskraft och hjälper varandra så det kan vara svårt att säga var det ena börjar och det andra slutar. En kock har Cecilia skaffat sig. Så i härbärgets kök styr nu Jon med järnhand och serverar annorlunda rätter på fasta tider. Ve den som kommer försent. Jon säger sig leta efter sina rötter och hoppas finna dessa i närheten av bygden och frågar sig gärna fram om detta. Huruvida han menar välsmakande sådana till matlagningen eller sitt eget ursprung har han dock inte klargjort så en del underliga förvecklingar kan det nog bli. Hans hustru Sara hjälper ofta Cecilia med härbärgets sysslor eller ses med bläckhorn och penna under ett träd. Hon är tankfull, naturlig och skrivkunnig så köpmansdotter hon är. Det tisslas i bygden om att hon måhända knåpar på något som skall framföras till kampen. 

Bronsgjuteriet ligger samman med Härberget och de två är nu oskiljaktiga. Men själva ägandeskapet delas mellan Erik och Tor som gått i lära hos samma mäster i Köpevad.

När de väl kom med sina storstilade planer så kallades de till bygderådsmöte för att redogöra för sina planer och ge en fullgod försäkran om hur de förebygger brandfaran. De var mycket glada då de fick tillstånd för sin verksamhet och bygden kunde nu stoltsera med ett bronsgjuteri. Tors hustru Margareta formger de smycken männen gjuter och Sara har visat sig vara ett fynd då det gäller att skriva kontrakt. Hon försöker hjälpa Tor och Erik att sätta ihop ett fördelaktigt och lockande avtal att lägga fram för herr Jimler om att få handla med den åtrådda malmen. Ja för nog är det så att man allt som oftast ser dem alla, Tor, Erik och Margareta och ibland även Cecilia arbeta hårt för att få gjuteriet på fötter. De verkar som om härbärget funnit ännu en näring. 

Mårtensbo är en några få nybyggare med morotsodlarna i spetsen som samlats för att röja och svedja helt ny mark inne i skogen. Det de saknar av god åkermark kompenseras av en aldrig bristande entusiasm. Matilda som nu är gift med sin barndomsvän Manfred har byggt en liten stuga där de nästan alltid har hjärterum för någon skyddsling eller släkting som hjälper dem med det strävsamma svedjandet. Moster Malva bor i en egen stuga med sin son Axel men han är mest ute och far som vanligt. Deras flit har också lockat ditt några få nybyggare till. Det pågår en evig kamp mot trädrötter och sten på de små åkertegar man försöker röja. Ja, somliga påstår rent av att grannarna skyfflar sin sten till varandra för nog tycks där vara fler än dagen innan ibland. Morotsodligen går dock strålande. Den kökkenmödding där de lägger blast från alla sina grönsaker förvandlas fort till prima matjord och när sedan Manfreds kom på att lägga i spillning från djur i kökkenmöddingen gjorde det susen. Vad det var för något vet han inte med stora högar var det, säkert från en björn eller så.

Problem med vilda djur har man förstås för skogen går ju ända in på knuten. Somliga gånger när det mörkt gör man klokt i att hålla sig inne för då hör man stora djur yla, brumma och grymta och böka alldeles för nära. Månntro om Fundin vet på råd? Lite hjälper det väl att Matildas hund skäller som besatt när någon nalkas. Mårtensborna samlade till en häst för att arbetet skulle gå lättare, en överdådig lyx eller en klok investering? Det återstår att se. Man fick tag i en stark och bra kamp från Lindarsängsgården och löfte om att betala en del om året. 

Bröskegården ligger en dags vandring väster om Den krönte Galten och där bor bonden Enok Eskilsson med sin gamla mor Margit. Han gör strålande affärer med säd trots att hans åkrar är tämligen blygsamma ger de oftast ofantliga skördar. Men oväxt har drabbat honom också ibland men oturen tycks åter ha vänt. Gården har några kreatur till husbehov, både häst och kor, grisar, höns och några får med ovanligt len ull. Bästa mjölkkon heter Gull-Rosa.

Han roar sig ofta på värdshuset, men tar sällan hem någon då han inte vill störa mor sin. Hon kan behöva lite lugn och ro efter faders framfart, frid över hans minne. Hans bror Nute har gjort sig ett namn som gycklare och reser mycket, elaka tungor säger att det är för att Enok knep hans trolovade Anne. Men folk säger så mycket så…

Det såg ju alla att Anne bara hade ögon för Enok och deras bröllop var vackert som få. Till sist efter lång väntan fick paret också tillökning och kunde lill-Enok vilade sött i vagga Hampus byggt.

Bröskegården har också en gris vid namn Humpus, berömd för sin storlek, eller hade rättare sagt. Galten har rymde skogs där den fortfarande hålls och skrämmer både folk och björnar på flykten. Vem hade kunnat ana att han skulle bli så stor när Humpus var ungsvin även om han stammade från jättegalten Erik i granngården. Enok menar att det är mor Margits ömma omsorger som gjort susen.

Anne är dotter till Harald Swerengro som har granngården och har väldigt starka band med sina bröder Bjarne och Ask som nästan nöter ut tröskeln på Bröskegården i sin morbroderliga omsorg…

Man kan höra underliga dunsar från logen ibland och då är det Enok som tränar sitt husfolk inför Kampens mans- och kvinnotävlingar så de ska kunna föra hem ära till gården. Det är Hans, Bror och Grimnir och Live som för övrigt är syster till Bror. Den sistnämna är mor Margits gullgris för sin sköna sångröst men också för att ha en gång fann bästa mjölkkon Gull-Rosa då hon gått vilse. Sitt husfolk lånar han gärna ut till fru Lärka på Värdshuset och själv följer han alltid mer och ser efter så de sköter sig, han är ju en reckordelig karl. Anne däremot har fått stanna hemma och passa mor Marg… nej, den lille förstås. Kanske har de rent av fått fler små knoddar, Enok brukar ju ha frölycka. Han har också en plats i bygderådet som sig bör. 

Bredvid hans ägor finns Swerengrogården där den Harald styr med sträng och hård hand över alla barnen sina. Modern Malin är lika mild som han är sträng. Han har ju ett arv att förvalta efter sina barns gammelfarfar Swerengro Oskar, ja han finns ju inte mer det var något åt lungorna, men det var ju längesen han dog så det var inte det man tänkte på utan hans envishet. Han var lika enveten som hans son farfar Bante var stark. Ja som en björn rent av. Far Harald Swerengro tycks ha ärvt en blandning av bägge och själv burit mjölsäckarna från kvarnen och envist påstått att han fått för lite mjöl. Men det vet väl alla att mjölnare Ulf är en hederns karl så den tvisten fick de lösa.

Barnrikedom har man där Anne 17år är favoriten, hennes äldre bröder Ask 22år och Bjarne 24 år gamla syster Charlott 15år, Sofie11år samt en mindre bror Per vid som är 7år. Yngste brodern Erik dog vid 3 års ålder. (Åldern angavs år 44 e GK f)
Gården hade länge sorg efter yngsta sonen honom, och fadern befallde resten av familjen att gå klädda i svart. Fast livet måste gå vidare och efter många om och men gifte sig Anne med grannen Enok på Bröskegården, till stor lättnad för hennes bröder. De hade haft det svettigt med att hålla ovälkomna friare på avstånd från den fagra Anne. Men nu är hon placerad på nära och bra håll så att de kan se med egna ögon att hon har det bra, många gånger om dagen.

Ja åkrarna känns rent av större nu då man liksom kan tänka sig att de sitter ihop med Bröskegårdens… Skördarna är relativt goda även om det verkar som de bördigaste fälten ligger på grannens mark. Men man har ett gott samarbete med Kvarnen och byter tjänster mer än reda pengar men så är ju också mjölnaren Tord kusin till Swerengrobarnen. Man håller sig också med en blygsam djurbesättning och är näst intill självförsörjande. Lite skog ägs också, och om bröderna flänger till skogs för att se om timret har vuxit sig färdigt än kan man väl inte misstycka. Gården har en plats i bygderådet som Harald oftast låter Bjarne sitta på. Ask har fått sitta med på inlärning och faktiskt skött det med den äran då Bjarne varit krasslig.

En av deras drängar, Ulrik är väl betrodd och har nog egna planer på att bli bonde. Rykten säger att han blev besviken då Anne flög ur boet… Hur som helst har han bonddrängarnas plats i bygderådet. Den andra drängen heter Torbjörn kallade Tjur-Torbjörn på grund av sin storlek och sitt ilskna humör. Denne store dräng har nämligen högtidligt lovat att ge grannens dräng Bror rejält med däng nästa gång han får tag i honom. Anledningen härtill är att Bror en gång oförsiktigt nog kallade drängen för Trångbjörn då han tyckte att denne fårskalle till dräng var verkligt ovanligt, fäaktigt korkad.

Vädret är vackert när du följer den välanvända vägen mot Ekeby, en av de mest blomstrande byarna i norra Tirad. Vägen går västerut, och precis när den svänger höger ser man hur dalen breder ut sig i öst-västlig riktning. Dalen är inte särskilt djup, längst ner rinner en å. De flesta husen ligger på norra sidan av ån, i södersluttning, och är belägna på små kullar. I svackorna kommer en del småbäckar rinnande från skogen för att sedan förena sig med ån. I Ekeby finns inga storbönder. De gårdar som finns är små men välmående. Jorden är bördig och lämpar sig väl för mer krävande grödor än säd, som givetvis också finns om än i mindre skala. Man odlar kål och allhanda grönsaker. Byns tradition bjuder att man hjälps åt vid sådd och skörd vilket nog är en förklaring så god som någon till att byn är så välmående. Även bärbuskar frodas och fruktträden trivs, och speciellt gäller detta äppel- och körsbärsträd som finns i myckenhet. Faktiskt är byn känd för sitt goda körsbärsvin. Byn är som sagt mycket vacker och minsta stuga har sin blomstertäppa.

Men Ekeby är också känt för sin fina ull och värnar om sina fina fårflockar. Fåren släpps inte ut i skogen eller på bete utan vallare. Det har man bittert fått erfara då fårbeståndet nästan utplånades för några år sedan. Om detta berodde på oaktsamhet…körsbärsvin… kåldanser… Mohyttan… må vara osagt. Nog är väl att fåraherdarna Elin och Böle fick ge sig av från byn. Sakta men säkert återhämtar sig stammen och att det ”är bättre med ett får i fållan än tio i skogen” är visst och sant.

Ökänt är däremot Ekeby för sina tvister med Mohyttan.

En av de första gårdarna man kommer till är Förstegården som är det största huset i byn med hela tre rum. Där bor farbror Eskil som sitter i bygderådet och tillika är Ekebys talman. Fortsätter man längs vägen kommer man fram till en liten spång som leder över ån. Om man tar av från vägen och går över spången och följer den väl upptrampade stig som finns därbakom kommer man till en dunge med ett fallfärdigt torp. Om man väljer att gå in i torpet ser man att det inte alls är så fallfärdigt som vid första anblicken. Här brukar tyvärr pack hålla till när de är i trakten. På väggen finns en tavla som föreställer en sträng man i mörka pälsbrämade kläder? Nog syns det att det kastats kniv på tavlan.

Om man istället väljer att fortsätta längs vägen kommer man till den lilla oansenliga smedjan. Vid dammen brukar man se barnen sitta och meta öring. De mindre barnen brukar simma i dammen medan de äldre oftast väljer ett djupt och strömt parti lite högre upp längs ån, det är lite farligare och kallare, men mycket mer spännande.

Inte långt från där barnen brukar bada ligger Bodes bryggeri, här jäses såväl äppel- och körsbärsvin som mjöd.

Vid bron som ligger ytterligare lite längre bort grenar sig vägen söderut. På andra sidan ån går den förbi Alvarsgården som ligger halvvägs upp på en kulle på södersidan. Högst upp skimrar Rosengården som näst intill är övervuxen av rosor och doften de sprider är bedövande ljuv. Inte långt från därifrån ligger fåraherdarnas gamla stuga som numera står tom, även om man har sett ljus där någon gång då och då. Fortsätter man på norrsidan ser man en liten stig som leder upp mot en liten stuga i skogsbrynet. Runt den här stugan finns inga åkrar, utan bara ett litet tun och en liten trädgård. Längst västerut i dalen ligger en lite större gård, det är Backagården Bortanför Backagård fortsätter vägen västerut genom skogen, och man lämnar det fagra Ekeby efter sig.

Det tar ungefär två dagar att gå till Galtens sommarvisste. Men det är inga problem för ungdomen i Ekeby. De har rykte om sig att vara spontana och glada i fester och alla flickor är dygdiga. ”Dygdig som en Ekebytös” har man ju hört några gånger. Men sådant sker inte av sig själv utan är ett ansvarsfullt arbete för föräldrarna i Ekeby. Man är stolt över sina ordentliga ungdomar men ”ingen ros är utan törnen” säger man också och syftar på filurer som Tjyva-Egil och Nirve.

”Gammal är klok” sägs det av byborna som är glada i ordstäv. Därför utses varje gång en äldre mer pålitlig och erfaren man eller kvinna som ledsagare för ungdomen. Mången gång har farbror Eskil fått äran. 

I Ekeby ligger stugor och smågårdar ganska så tätt i en trevlig klunga. Där finns bland andra: Alvarsgården

Efter att mor Henny förätit sig på körsbär och dött blev dottern Sigrid mora på gården. Hennes mor hade regerat med fast hand och vaktat som en hök över sin enda dotter. Friare har inte saknats men ingen fann nåd inför moderns blick. Men nu är Sigrid själv mora och med ny värdighet för hon sig och njuter av att själv bestämma. Gården har också sedan gammal hävd en plats i bygderådet. Sigrid omger sig med dugligt tjänstefolk för alla sysslor som ska göras för själv sitter hon helst och sömmar något vackert. Här har Lia och Rakel tjänat piga en gång.

På Backagård bor mor Ewa-Kristina tillsammans med sina fyra kvarvarande barn Sven (25), Kristin (18), Tyra (11) och Tore (9) (åldern angiven år 47 e GK f.) Det fanns även en syster vid namn Ewa som i ålder befann sig mellan Kristin och Tyra men hon blev dödad av de svarta riddarna. Siri borde vara (23) men ingen vet vart hon finns hon rymde med pigan Agnes som var i farbror Eskils tjänst. Far på Backagård dog för snart 8 år sedan i en olycka när han plockade sten från åkern. Detta är något som de talar mycket sällan om då det är alltför smärtsamt att minnas.

Äldste sonen Sven är lite spelglad och hans våghalsiga lillasyster Kristin är inte lätt att hålla reda på men hon är också driftigare än brodern. Det är en välmående gård med stort behov av dugligt tjänstefolk, de brukar av någon anledning inte bli kvar så länge. Hård moral och glatt lynne kännetecknar den, förutom möjligtvis Sven och en del av de drängar som Sven lyckas få anställda, de tenderar att vara alltför lika honom själv.

Länge har Backagården försökt att krångla sig från sitt ansvar att sitta i bygderådet men en plats där har de i alla fall. Gården håller sig med får och behöver förstås en vallare. Den sysslan sköter Flink numer. Sven är inte så mycket för det där med att odla så han har hyrt ut en liten torparstuga till Geire Västanäng som bistår honom med detta. Backagården äger ett av de få nötkreaturen i byn, den prisbelönta Hannibal. 

Blomstertäppan heter den lilla stuga där änkan Sigyn Ambrosiusdotter bor med den starke drängen Björn. Maken Harald är så död man kan bli.

Soltäppan heter en liten välmående bongård med några knotiga gamla körsbärsträd som ger fin skörd. Lite fin åkermark, en prima kålodling och några får i hagen ger en behaglig tillvara för mor Stina och far Mikkel och deras två söner Erik och Olof. En dräng och två småpigor har de också på gården. 

Smidesro heter gamla smeden Ambrosius ställe där han numer endast åtar sig reparationer och enkla småjobb..

Fundins lilla stuga kallas ibland Jägarstugan. Att det är en jägare som bor här kan man lätt se på alla skinn som är uppspända för att torka på väggarna. Stugan har även en dörr på baksidan, som vetter mot skogen, tokigt tycker de flesta, men så är ju Fundin lite underlig också.

Gillesbodarna kallas en länga med smårum försedda med fällluckor, där ett fåtal hantverkare har sina bodar med boningsrum ovanpå, där bor bland andra Hanna och Hellas Skarpe.

På Bryggargården håller bryggaren Bode på att jäsa det förnämliga körsbärsvinet men också äppelvin och mjöd. Av och till har Knut är varit hans lärling lite men då han hade svårt att hålla sig från tunnorna så brukar det sluta med att de skiljs som ovänner.

Förstegården som är det största huset i byn med hela tre rum. Om den fått sitt namn för att det är första gården man kommer till eller om den anspelar på furstar kan vi låta vara osagt… Där bor i alla fall farbror Eskil som sitter i bygderådet och tillika är Ekebys talman liksom far Eskil var innan han dog. Hans yngre bror Vile bor på Lundagården.

Den vackraste i byn men också den mest diskuterade. Visst är det vackert med alla rosor som fullkomligen klänger över huset, men till vilken nytta. Hade Oskar blivit galen undrade många den gången han planterade rosor som en vettvilling. Ja, kär och galen var nog sanningen ty han hade förälskat sig blint i borgardottern Josefina från Köpevad. Han hade inte mycket hopp ty hennes far den barske Teobald Skäning hade högre planer för sin fagra dotter än en småbonde på landet. Han hade dock inget val då Josefina hotade att rymma så fort hon sett vad Oscar gjort för att visa sin kärlek. Strax därefter föddes Elisabeth och sedan Margareta. Morfar Teobald bekostade deras utbildning i ett kloster och de fick lära sig mycket som sällan förunnas bonddöttrar och den konst de själva uppskattade mest var att få spela och sjunga. Utan tvivel väntar sig morfar att få utdelning på summorna han satsat, kanske genom att få töserna fint gifta. Vad han sade när flickorna avbröt sin klostervistelse i förtid är ännu inte känt. Många goda vänner har de dock fått i klostret.

Lundagården ligger granne med Rosengården och där bor den glada och trevliga småbonden Vile som för övrigt är bror till ”farbror” Eskil, båda lika blonda. Hans hustru Malva vars familjegård och brukar sucka att ”där huvudet är svagt är hjärtat desto starkare” var gång hon pratar om sin make. Men hon är en kärleksfull och duglig husmor som håller ordning där Vile varken kan eller förmår. Hans älsklingsbarn är den yngsta dottern Tossa som lindar sin far ring lillfingret. Ja, egentligen heter hon ju Tora men hon brås ju på far sin …. och lära sig husfrusysslor har hon rakt ingen lust med. Hon vill spela och sjunga som rosenflickorna eller härja som de vilda storebröderna Forse, Greger och Rappe. Två rappa pigor finns på gården, systrarna Anja och Siri.

Från olika småstugor och torp i Ekeby kommer bland många andra, pigorna Lia och Linn som allt som oftast arbetar på Den Krönte Galten. Pigan Rakel som numer lever med Botulf och sin lilla Linus i Finnlepra. Agnes som flydde från sin pigtjänst hos Eskil. Tjyv-Egil har som sagt sitt ursprung i Ekeby och varken han eller Nirve är till någon heder för byn och tyvärr drar de allt emellanåt bryggarlärlingen Knut eller någon av de andra, med sig i tokerierna. Nirves söta kusin Tala verkar däremot ha ett gott inflytande på dem för nu har de byggt ett skjul vid festplatsen och det verkar gå riktigt bra för Nirve. 

Lutad mot en korp stod en skitig karl och blickade nedför slänten. Han spottade över axeln och tog upp korpen med en djup suck. Än var det lång tid kvar innan gruvlaget han ingick i skulle få skölja ned dammet med öl från dryckeshuset. Det var rent av så han längtade efter att få se utkastar-Puke, men istället dök förman Knote upp och mannen satte raskt fart... dryckesstuga kombinerad handelsbod och några längor åt gruvarbetarna att bo i.

Detta är gruvbyn som uppstått ur intet på grund av den nya gruvdriften. Här är det gruvpatron Erin Uggla och handelshuset Pärlglans som kammar hem de feta förtjänsterna. Allt som oftast kommer de hit och inspekterar utan minsta förvarning, men för det mesta håller de sig på sina hemgods långt härifrån eller festar i Argos. Den adlige gruvfogden Jimler Järv är girig som få och ser till att gruvan lönar sig, till varje pris. Järn och koppar är vad som främst bryts i gruvan och med stor framgång. Faktiskt har Jimler måst anställa en egen vaktstyrka för att vakta malmen och skydda transporterna från rövare. Han kallas oftast Guldgadden på grund av sin girighet som gjort att han dessutom satt in en tand av guld i truten. Detta för att gömma den fula glugg som uppstod då han hjältemodigt deltog i en stor batalj. Gruvarbetarna vet dock inte om de riktigt tror på detta, men få vågar yttra tvivel eller säga hans öknamn då han eller förmannen Knote Tandlös eller Rurik Gorme hör det. Sant är i alla fall att Guldgadden har ett kvinnotycke som få och håller sig med flera älskarinnor varav den dyraste glädjeflickan, Fagra Rosa, kanske är en? Dessutom suger han ut sina arbetare.

Förmannen Knote Tandlös slickar uppåt och sparkar neråt. Troligen den mest avskydda personen i hela Finnlepra, utkastaren Puke inberäknad. Det var Knote som bar ansvaret för att dryckeshuset rasade ner i gruvan, men han skyllde förstås på Sven som dog då. Egentligen saknar han makt och är en skvallerbytta och knähund till Jimler. Det var illa med dryckeshuset som dessutom tjänade som handelsbod. Må så vara att värdshusvärden Sten säljer dålig mat och blaskigt öl men han tar bra betalt. Han blir alltid nervös då två gruvlag är i värdshuset samtidigt, ty då blir det bråk. Lite bättre blev det då utkastaren Puke Stålnäve kom dit. Han har muskler på ställen där vanligt folk inte ens har ställen! Den enda som slagits med Puke utan att förlora är Gamm-Joel, men så har han också varit i krogslagsmål i närmare 70 år så han kan nog lite knep. Med dessa två kämpar i ryggen är Finnlepras gruvarbetare oslagbara. Skulle inget annat hjälpa hotar de med att hämta Greta-Stina, den billigaste glädjeflickan...och det brukar få den mest obstinate att ge sig. Annars är hon faktiskt en varm och kärleksfull kvinna som alltid har en öppen famn för sina gruvarbetare. Men ve den som förnärmar dem!

I gruvan finns det många färgstarka särlingar som Jesper med den bruna hatten han ärvt av sin farfar, Brunte, Algot och Folke som hellre kramar en mjödtunna än en tös… nästan i alla fall. Där finns också hårdföra kvinnfolk som Dora Trask, Villemo och Viola. bygden är stolt över gruvdriften. Bönderna som förlorar drängar och söner dit för att de tröttnat på det föga lönsamma jordbruket, svär över den och drängarna suckar över att de tar deras flickor. Det är Finnlepra mot resten av bygden, dom och vi, men om det verkligen gäller står alla enade.

Djupt inne i skogen på en åker mer lik ett stenröse än brukad mark stod två män och samtalade. Den ene rak i ryggen såg belåten ut med sig själv, den andre krökt och bedjande. Rätt som det var vände den rakryggade på klacken och vandrade därifrån medan den andre föll ned på sina knän i den smutsiga leran.

Nära gruvan ligger detta torp på marker ämnade för allt annat än att brukas. Fattigdomen är stor vad gäller bortsett från barnafödandet, och fogden visar ingen nåd. År efter år kämpas det med skörden för att den ska inbringa åtminstone en liten del av vad han kräver. Av barnen är några redan gifta medan andra fortfarande i barnsäng. En del tar sin flykt från Krokjärnstorpet, men de allra flesta stannar och sliter för fogdens väl.

Kroktjärnstorpet ligger långt, långt in i skogen på en stenig och karg mark, nära gruvan. Där bor den fattiga Elof och hans maka Karin. Det som felades i pengalycka tog de igen med råge i barnrikedom. Hela fjorton stycken ungar lyckades de fostra upp. De äldsta var rent av gifta redan. Elof slet hårt med att få rötter och sten ur den magra jorden för att kunna få åtminstone en liten skörd bärgad. Men orken och tiden var knapp för den egna torvan, ty tunga dagsverken skulle han och frugan och barnen göra hos den avskydde fogden Jimler Järv. Jo, just den samme som aldrig kunde låta kjoltyg vara i fred. Ingen förundrade sig därför över att Engla och Tuva rymde hemifrån till sist. Engla kom dock inte längre än till Kampen där drängen Torkel föll pladask för henne. Det blev giftermål och de flyttade hem till Krotjärnstorpet och byggde till en kammare. Redan har de unga tu skaffat flera telingar, ja Torkel har ju aldrig legat på latsidan. Tuva däremot har ingen hört av på länge… 

Ur storstugan hördes som vanligt barnaskrik när dörren slogs upp och storbonden Torulf steg ut på trappen. Med en ljudlig gäspning sträckte han ut armarna och hälsade dagen välkommen. Solen hade just rest sig över horisonten och dess strålar fick daggen i gräset att glittra likt guld. Det var sädesdag på Lindarsäng, och arbetet var snart i full gång.

En av de mest anrika gårdarna i trakten är den vid Lindarsäng. För tillfället sköts den av storbonden Torulf Ulfsson med hjälp av både drängar, pigor och familj. Hans släkt har levt där i generationer och hunnit uppleva både storhet och fattigdom. Trots förlusten av trenne familjemedlemmar till Mohyttan klarar sig gården för tillfället bra. Efterfrågan på spannmål har ökat kraftigt, och må hända är det gruvdriften som ligger bakom även här ?

Detta är en gård som har funnits i familjen i generationer och upplevt både storhet och fattigdom. Månget våldsamt och olyckligt dödsfall har skett här och släkten berättar gärna om allt som skett, ty stolta över sin ätt och gård är de, Lindarsängsfolket! Gården är ett välskött storbondehemman nu igen under storbonden Torulf Ulfsson som är en baddare på avel. Han är en flerfaldig änkling och en trevlig och rättskaffens man som sliter hårt för att uppfostra sin barnaskara han fått med sina tre fruar och han är stolt över de många och långa namnen. Han finner det svårt att vara så sträng som han borde och tar mycket illa vid sig då hans barn olyckas. Han tar illa vid sig av allt prat om olyckor och har allt mer dragit sig tillbaka och lämnat över till sonen Max. Ändå är Torulf ännu en kraftfull man och ofta tar han hem segern i kämpalekar med sina starka drängar. Mången piga slår sina krokar runt honom för att få komma som mora till Lindarsängen, trots det olycksöde som verkar drabba mången mora på gården. Torulf själv verkar ta det hela med ro ty så fort han förlorat en älskad hustru så dyker det visst upp en ny än mer ljuvlig. Han är dock noga med att tala om att han alltid gör dem till ärbara kvinnor med giftermål innan han besover dem. Ännu sitter det som en nagel i ögat på honom att Max och hans två systrar Appolonia och Vendele en tid flyttade till Mohyttans gård. Må så vara att det var Torulf själv som en under en tid försköt sina gravida döttrar, men Max var ju ändå hans gunstling. Men sedan döttrarna gift sig rekorderligt, en med drängen på Mohyttan och den andra med Botulf från Finnlepra och även fått det förvånansvärt gott ställt blev de tagna till nåder. Fast det visade sig förstås att gruvdrängen inte var att lita på så snart satt Appolonia övergiven igen. Men sonen Max axlar som också axlat ansvaret för den bygderådsplats som tillfaller Lindarsängen såg i alla fall till att han fick betala underhåll för sonen. kanske är det alla turer med kärlek och svek som skrämt Max för någon kvinna har han ännu inte fört hem till gården, trots att många velat. Bättre tur har han dock med aveln på sina kreatur och hans stallmästare Ogil är ett fynd när det gäller avel med hästar och en riktig tjurkännare. Rediga drängar som Odd ser han också till att skaffa sig. 

Från det stora huset hördes skratt och sång, men vid lusthuset kunde skymtas två tystlåtna figurer. Den ene, en lång och blond ung man, höll ett stycke pergament framför sig och såg ut att deklarera något i skenet från den ensamma lyktan. Då han avslutat detta reste sig den andre och applåderade ensamt. Han slog armarna om sin vän och tittade med en suck mot det stora huset.
Att påstå att Mohyttans gård slutat brukas vore att ta i, men inte långt därifrån finner man sanningen. Sedan storbonden Asturs bortfall har det mest varit festerna som blomstrat, och inte skörden. Tvisterna med Ekeby kanske tilltagit en del, man framför allt är det ovänskapen med Lindarsäng som är utmärkande. Sedan den gången Torulfs son tagit anställning på gården och hans två förvisade döttrar sin tillflykt dit är det svårt att finna grannsämja.

Mohyttan blomstrade under storbonden Astur, men när han dog fanns det ingen lämplig arvinge som kunde överta gården. Trots att allt annat växte och frodades som Astur lade handen vid så stod det klenare till med hans avkomma. En enda dotter fick han och Ada blev hennes namn. Hon ansågs allmänt lite underlig i huvudet, med rätt eller orätt må vara osagt. Någon måste dock tillvarata hennes intressen och sköta godset då hon inte brydde sig om det. Där kom hennes brylling den unge Fingal Arildsson lite motvilligt in som förvaltare. Idel festligheter avlöste varandra på Mohyttans gård. Snart stundade bröllop mellan Fingal och den glada Villemo. Men ju fler fester hon var värdinna för, desto mer drog sig Fingal tillbaka. Var det kanske så att den glädje och kärvänlighet som lockat honom från början, alltmer försänkte honom i grubbel? Han fann mer nöje i att sällskapa med Max från Lindarsängen, som snart fick anställning på gården som hans rådgivare, poet och underhållare. Andra hade mycket svårt att inse vad han fann för nöje i Max poem, de var då mer lämpliga för en begravning menade man. Max använde sitt inflytande för att skaffa sina bägge systrar Appolonia och Vendele en fristad då de blev utslängda hemifrån. De hade inte uppfört sig ärbart enligt sin far storbonden Torulf. På Mohyttan fick de två snart lära sig hårt arbete när de fick slita som pigor. Snart stod det dock klart för alla varför Torulf varit vred då bägge flickorna blev tjockare och tjockare. Appolonia gifte sig med Botulf från Finnlepra och tillsammans med systern fick de lov att flytta till ett litet torp på Fingals mark. Med tiden flyttade max tillbaka, åtskilligt vuxnare och mer ansvarsmedveten men troligen också något skadad av Fingals och systrarnas olycksaliga kärlekshistorier.

Vid vintertid när Fingal återvände hem från sin resa i högländerna tog han sin fru Villemo på bar gärning när i famntag med en främmande karl. Fingal drog ärendet inför bygderådet som resolut sa upp äktenskapet. Fingal var gladare än på länge och Villemo fick ge sig ut på landsvägarna. Sen dess har hon inte setts till och tur är väl det.

Men Fingal och Ada höll sig allt mer för sig själva och elaka tungor säger att Fingal alltid finner fel på de friare han söker åt henne. Ada själv är obekymrad och flänger gärna till skogs för att klappa djur eller försvinner en tid. Inte blev hon bättre efter sin klostervistelse heller. Att hon själv är oförmögen att sköta gården och bygderådsplatsen som hör till den är ju uppenbart, så Fingal har ett hårt jobb med att vara hennes förmyndare.

I en liten stuga stod en kvinna ensam med båd tvätt, barn och åkerbruk. Stressat sprang hon mellan sina olika sysslor och såg ut att ha något drömmande i blicken. Som om hon mindes tider då det varit lättare med livet och hon kanske haft hjälp med vad som göras måste.

Skogsbo är en gles ansamling av hus som brukas av idoga småtorpare där bor många hantverkare, då jorden är helt enkelt för stenig för jordbruk. Den ligger tre dagsmarscher från Den Krönte Galten. En del av gårdarna benämns med egna namn och andra inte. En och annan Skogsbo ter sig lite underlig menar folket i bygden. Men så går det för mången som bor djupt in i skogen, och skogsrået är en ständig fara för dem. Några kolare bor där också då milan är av god kvalitet. När en stuga blev lediga flyttade poeten Loke in. Han sa att den karga naturen och närheten till skog och porlande bäckar fick hans skaldartalanger att flöda. Han strövar ofta i skogarna och ibland är han borta länge… länge och kommer åter med något drömskt i blicken. 

Långmarkagården ligger längst bort i marka, faktiskt på andra sidan tjärnen mitt emot Lokes stuga. Där bor en idog torparfamilj. Maria heter äldsta dottern och hon väver både band och stickar. Hon har inte lyckats lära denna konst till en av de yngre systrarna som heter Ramona och det är illa. För i Skogsbo kan ingen leva av vad jorden ger, utan ett hantverk är en nödvändighet. Nu får familjen försöka finna en tjänst åt Ramona.

Trollmossgården är bebodd av strävsamma torpare där mor Elin har fullt sjå att hålla alla i styr. En dotter Ylva har hon sänt till fäbovallen och elaka tungor säger att det är för att hålla henne borta från sin kusin Grim. Men hur som lär inte det ha fungerat för de blev vårdkasevaktare tillsammans en tid.

I Snidarbo finner man Hampus Snidare som bygger flitigt och affärerna går bra. Hampus sitter i bygderådet och anses som Skogsbos talesman. En tid hade han hjälp av Bård Sjunnesson men nu förtiden är denne mest på resande fot eftersom han är en orolig själ, det är intet för intet han är född på en kärra!

I Sulbo sitter Nils-i-Backen den duktiga skomakaren. Han sitter oftast i sin stuga med stadiga fönsterluckor och sliter i sitt anletes svett och därifrån hörs hans ”Järnspikar!” titt som tätt.

Smedbo är förstås smeden Torgrims ställe som för brandfarans skull är byggt på rena gråberget. Han äger ingen mark alls, men affärerna går så bra att han tar lärlingar och talar om att bygga ut och slå sig ihop med fler smeder.

Lite för sig själv bor den mjödglade Herjolv med sitt fosterbarn Trille. Han lider av en omättlig törst. Allt för ofta ränner han hos Hedda Dunkel och hennes försupne make Åke och deras gode vän Josef Enbuske då de liksom har gemensamma intressen… men om dem säger man helst så lite som möjligt. Reckordeliga till övermått är däremot Ella Väverska och Gunnar Färgare som har stora planer för sin motspänstiga dotter Tale. Hon i sin tur skaffade en lärling vid namn Alde. Först visade hon sig ganska hopplös men med tiden och hårt arbete visade hon sig bli en riktigt skicklig sömmerska. Ingen kan heller som Alde finna rätt örter och växter för att färga garn i vackra färger. Det ser ut som om hon kanske skulle rota sig i Skogsbo hon med. Trilles barndomsvän Orm har även han skaffat sig ett eget torp i Skogsbo, kanske för att få vara nära Trille som han kände varm vänskap för. Han strävar envist efter att tvinga något ur jorden men som tur är har han också skaffat sig några goda värphöns så det kanske går vägen.

Runt torpet, visthuset och ladugården var de fåtaliga djuren det enda levande som rörde sig. Längre nedåt sjön stod däremot en man med fiskespö att finna, och bredvid honom en annan i full färd med musicerande. "Inte för att jag inte uppskattar vad du spelar, men du skrämmer ju bort fisken," sade han med spöt. "Inte då," fick han till svar. "jag spelar ju fram dem." Strax därefter hade en baddare till fisk tagit sina sista simtag då den drogs upp.

Denna gård består av ett stort boningshus, en ladugård och ett visthus. Den är belägen i dunge där gårdens "alla" djur har en hage att beta i. Gården har gott rykte men ofta gör byborna sig lustiga över djurantalet på gården som trots alla vackra lovord är så ringa, en höna, tre kor, tre grisar och en gammal hästkrake. Bonden Egil och hans bror Folke, pratar nämligen om sina kritter som om de fanns i mängder och var de bästa som skådats. Visserligen lägger hönan deras rent makalösa ägg, men så är Halta Lotta också en märklig höna. Bröderna har tagit henne i sitt beskydd efter att hon tagit livet av bonden på Lindarsängsgården, Torulfs far. Hon har också visat sig vara så gott som odödlig trots alla onda anslag mot hennes liv och har till och med fått ett värdshus uppkallat efter sig. De kycklingar hon får anses mycket värdefulla, tänk att få avla på dem.

De ser sig själva som storbönder, men har trots sitt skryt många goda färdigheter. Folke är en oerfaren med duktig fiskare och talar gärna om fångstens storlek med Stormbryggans fiskarfolk. Egil kan inte bara så och harva, han har många strängar på sin lyra och kallar sig gärna trubadur. Två drängar har de som inte precis sliter ihjäl sig. Ty de har endast det "oerhörda" ansvaret för "alla" djurens väl och ve! 

Vinden tjöt och doften av fisk stod tydlig utanför det ensamma huset. Rucklen runtomkring försvann nästan i det svaga gryningsljuset och skratten som ekade ut blev högre och högre. Så småningom kunde man se hur ett antal gestalter drog sig ut från huset och ner mot rucklen. Därefter lade några mindre båtar ut och en ny dag hade börjat för innevånarna i Stormbryggan.

Detta är en riktigt liten fiskeby, där näten alltid hänger på tork och fiskdoften sprider sig i luften. Det finns ett större boningshus som också fungerar som ett värdshus eller kanske snarare sylta, där fiskarna bräcker varandra om den största fisk som någonsin fångats. Några skjul och småstugor som ännu motstått stormens angrepp i en trotsig klunga och ytterligare några få vindpinade stugor på ytterskären och öarna. På några timmar ror man från den yttersta till bryggan. Det finns några fiske-ekor både med och utan hål i botten. Dessutom finns det två små fiskeskutor, Ekan och Sjökniven. Att dessa försörjer sig på mer än fiske är ju allmänt känt och smuggling kan vara lönsamt.

Det är det hela, litet men naggande gott och Stormbryggan kan under goda dagar klara hela traktens fiskbehov skryter fiskaren Pål och hans lärling Enolf, vilket kanske kan förklara att de ibland har de förbluffande gott ställt. Bägge sitter med i bygderådet men endast mäster har rösträtt. Ibland har fiskeläget bråda dagar och då kan det ta tag ett tag innan de syns i bygden. Tråkigt nog menar folk som roas av historier om de sköna najaderna eller på jakten efter gam-gneten. Gam-gneten ja, det är en hiskelig gädda som bara växer med legenderna om dess dåd!

De vackra tonerna från en ensam flöjt spred sig runt vad som mest liknade en mossbevuxen sten. Tittade man lite närmare kunde man dock se att stenen i själva verket var ett hus, och bredvid det satt en ung kvinna och spelande.

Ensligt belägen i skogen står ganska naturligt skogshuggarens stuga. Där bor han allena med sin dotter, och tillsammans sköter de om en del av de stora skogarna i norra Tirad. Svamp, bär, och annat skogen har att erbjuda verkar räcka för deras överlevnad.

Djupt i skogen ligger också skogsvaktarens lilla mossbelupna stuga. Där bor Tryggve som är en rättskaffens man. han är änkling och har själv uppfostrat de fyra barnen, Sigurd den äldste sonen som sedan flera år är utflugen ur hemmet, Sunniva, Nora och Ulf. Sunniva har fått sköta hushållet själv sedan modern dog för 8 år sedan. Ibland går hon till byn för att sälja lite svamp eller bär som hon plockat, annars är hon numer hemma på sin fars begäran som fick nog den gången hon var borta en tid och vad hon då hade för sig är hon förtegen om men det finns de som kallar henne ett annat namn. Ofta kan man höra henne spela för sig själv på den flöjt som är hennes käraste ägodel, och stundtals har hon hjälpt frun på värdshuset fast far hennes är mindre glad åt det. Ibland blir det tvärstopp för festplanerna då Tryggve hört rykten om hennes bravader. Det är inte utan att man förstår att jäntan har behov av att hennes göromål hålls hemliga för fadern ibland och har arbetat som piga på flera värdshus ibland.. Sunniva har ibland fått ta faders plats i bygderådet.

Den ensliga stugan på Vallen ligger längs vägen, ca 4-5 dagsmarscher från Galten och ca 2 till handelsköpingen Köpevad. Där bor den bastanta mor Toxa på sin lilla men väl fungerande gårdstun. Den ligger vackert omgiven av storskog och med en blommande äng framför. Den brusande älven rinner tätt förbi och det porlar i bäckar och fåror. Hon har ett litet skjul som hon kallar ladugård med både häst och ko och ett par getter. Det skvallras och tisslas en hel del om Toxa och hennes karlförakt. Ingen man kommer över hennes tröskel och ändå har hon klarat sig så väl där uppe i skogen och stugan full med ungar, fast bara flickor. Det kan aldrig stå rätt till… Ja, inte är det många som vågat sig dit inte, trots att lockande vackra toner hörs därifrån för jämnan. Men nu är gumman gammal och tonerna verkar ha klingat ut…

Ingen tycks riktigt veta hur man hittar dit….

Där bor i alla fall Attar med sin mor Lina i all upptänklig välmåga. Hon har från att ha varit riktigt fattig fått det bra här i livet och kunnat kosta på sin ende son både kläder och långfärder.

En liten rökpelare stod ensam bland träden, men ingen skorsten syntes ur vilken den kunde komma. En underlig doft spred sig, och med den lade sig en slöja av dimma över marken. Vinden tog den snart med sig, och då sikten låg fri igen var rökpelaren borta även den...

Bäckahålan är den plats där häxan Ursula har sin boning. Ingen kan säga exakt var den ligger mer än djupt in i skogen där dimmorna dansar. Men ändå finns det en och annan som funnit vägen dit, eller snarare tillåtits finna vägen i lönnliga ärenden de knappast talar högt om. Längesedan var det som Ursula visade sig i bygden. Men jägare, bärplockare och vallare försäkrar att hon finns där än efter möten i skogen de kanske önskat att slippa.

Några menar att häxan bor nära trollen och att hon har älvfolkens beskydd, ja vem vet… det finns mycket underligt i skogen. 

Iskallt och djupt låg det svarta vattnet alldeles stilla. Något hördes svagt, och det lät nästan som ljudet av en klocka. Nästa ögonblick var det tyst igen, och en vindbris fick små vågor att bildas vid kanten av sjön.

Ett stycke från "Den krönte Galten" ligger sjön Illern. Sägner och historier går om den och en häxa vid namn Ingri Ulva, men om dessa stämmer eller ej får stå osagt. Det sägs också att Karin sänkte sin silverskatt i djupet ner, den dag då rövarna kom. Men säkert vet man ju inte annat än att hennes blod färgade Illerns is röd och att det ibland syns ett märkligt sken över sjön. Men konstigt är det kanske inte heller om den hemsöks så mycket ont som den sjön fått stå ut med. Alla i bygden har någon anhörig som dog den där fasans natt då Svarta Ryttarna sänkte flotten de bundit sina fångar på.

Så mycket berättas bland byfolket att man inte vet riktigt vad som är sant. Sant är dock att sjön blir till ett riktigt guldkorn de dagar man vandrar och svettas i norra Tirads skogar.

Plötsligt stod skogens träd inte täta som nyss. Det var som om de av någon anledning undvek att slå sina rötter i den gräsbevuxna marken. Floden forsade fram utan hänsyn till detta, och strax slogs tall och fura om utrymmet igen.
Tyrs ängar återfinns i de annars välvuxna skogarna åt nordost. Just på denna plats växer varken träd eller buskar, och det sägs bero på det slag som en gång har stått här. Det var under de sju rikenas krig det inträffade, och benämns mer som blodbad än slag. De fallnas blod och andar skulle då vara det som hindrar annat än gräs från att växa här.

Den långväga vandraren kämpade sig långsamt upp för backen. Plötsligt stod två hiskliga kreatur framför honom, varav den ene petade på hans börs med hjaltet av en enorm kroksabel. Något obegripligt grymtande trängde fram mellan vad som mer liknade betar än tänder, och vandraren knöt godvilligt och uppskrämt av sig börsen. Efter att ha gett den till kreaturet försvann de från vägen, och vandraren vände raskt om. På värdshuset fick han veta att han nått Uhraks marker, och att det nog var sig själv han kunde skylla.

Strax norr om "Den krönte Galten" tornar Uggleberget upp sig. Det är allmänt känt att allehanda ohyggliga varelser har sin hemvist där, men Orcherhövdingen Uhraks ord verkar råda över dem alla. Med honom har nämligen självaste konung Kelric förhandlat till sig vapenstillestånd, och Uhrak ska i gengälld vunnit rätten att ta ut tull. Få ger sig därför upp mot Uggleberget, och ingen lyfter vapen mot de varelser man kan möta. Åtminstone ingen som önskar livet i behåll. Mister man det inte där så kan man nästan räkna med att Kelrics straff blir lika hårt...