Det tvistas om hur rikena och den värld vi känner idag egentligen kom till, men berättelsen nedan är den flest folk givit sin tilltro. Kanske beror det på att många av de delar den innehåller faktiskt kan beskådas idag, och därmed befriar den från falska profeters omskrivningar. I vilket fall som helst kan det höras hur modern med djup inlevelse förtäljer för de unga...
I forntiden när Nidur förgöraren hade dräpt den fagra Audla, Ulvs maka, flydde han ned för att undkomma de andra gudarnas vrede. Sant är att Nidur var mäktigare än någon av de andra gudarna, men då vågade han ännu inte möta deras samlade vrede. Därför steg han ned till världen. Detta, som varit otänkbart sedan skapelsens tidsålder, räddade honom undan gudarna. Så kom det sig att de många och långa krigen för världens barn tog sin början. Många mansåldrar stred folken mot Nidur och ständigt blev han mäktigare. Men sitt rättmätiga straff kom han inte undan, ty när alverna och de andra folken var som mest pressade steg Amric den ljuse fram för strida mot den svarte. I denna den sista striden stod alverna och dvärgarna, de nordliga stammarnas och slätternas folk sida vid sida. Länge böljade striden. Tusenden och åter tusenden ljöt sitt blod, men till slut kastade hjälten omkull den svarte och fängslade honom. Djupt under drakberget sattes han och alverna utsågs att vaka över hans fängelse.
Länge ägnade Amric sig sedan åt att ordna på bästa sätt för det folk som valt honom till sin konung, ty alla de nordliga stammarna var ense om att han var den som skulle leda dem. Detta arbete upptog all hans tid och han tog sig aldrig någon hustru. När han så låg för döden samlade han alla sina herremän för att utse sin efterträdare. Så kallade han fram sina tre främsta följeslagare. Han visade dem hur han delat upp sitt välde i tre riken. Den första gav han så sitt krigsbanér. Den andre fick den gyllene ring han alltid burit på sitt finger. Den tredje kallade han fram till sin bädd, när så den utvalde böjde sig ned viskade den döende Amric något i hans öra och detta blev hans gåva. På så sätt gick det till när Tirad, Elgad och Ulgad fick sina första kungar.
Och så dog Amric den ljuse, Nidurs betvingare, älskad av många och överträffad av ingen. På detta följde också att riddare ifrån Elgad bildade Rena hjärtans riddarorden. De tog sin boning vid det heliga berget i Eridu, och byggde där sin borg. Deras mål var att vaka och se till att aldrig någon mer av gudarna skulle träda ned till världen. Sedan dess har denna orden fått ett sådant rykte att folk inte tvekar över att de verkligen kan lösa sin uppgift.