Strax norr om Tirad ligger sju mindre riken. Dessa har kommit att gemensamt benämnas som just de sju rikena, även om skillnaderna mellan dem är stora.
Landet gränsar mot Tirad och Ulgad. Det styrs sedan år 40 e GK f av den då krönte furstinnan Anya Segersäll. Innan denna unga kvinna intog sin rättmätiga plats som landets regent, hade Segoria länge varit utan härskare. Hennes fader och moder, furst Olav och Lorrianne Segersäll ledde Segorias armé i kriget mot Tirad tillsammans med de andra sex rikena i norr. När de båda insåg att Herr Gyllenek, Tirads konung, inte tänkte gå med på den fred konungarna erbjudit, och att hans här skulle hinna ifatt dem sände de bort sin trognaste riddare med det lilla flickebarnet Anya. Han skulle se till att hon kom i säkerhet i Elgad eller Ulgad. Riddaren nådde aldrig sitt mål och vart flickan kom att uppfostras är det nog bara hon själv som vet.
Hennes föräldrar stupade liksom de andra kungarna på den plats som sedan urminnes tider kallats Tyrs ängar. Något annat än gräs växer inte där än idag på grund av allt blod som spilldes den gången. Anya fick så småningom vetskap om sin riktiga identitet och hon färdades hem till Segoria där hennes folk tog henne till sina hjärtan och hon startade sitt regentskap.
Det var detta lands konung som var en av de drivande krafterna bakom de sjus krig mot Tirad. Innevånarna dyrkade onda gudar. Landets styrande hade närmare förbindelser med dessa mörka krafter än det vist att föreställa sig. När landet efter slaget mot Tirad blivit besegrat föll de mäktiga högländarna in över landet. Det var konung Diarmuid och hans drottning Boaedica som utvidgade sina landdomäner. I Kaalhar fick folket faktiskt lugnare och bättre än de haft på länge. Detta varade dock inte många år innan Ulgads GudaKonung tröttnat på de ständiga gränskonflikterna och sände sina arméer mot högländerna. Diarmuids och många av de andra höglandsfurstarnas riken var snart krossade och striderna drog vidare långt bortom de sju rikena. Landets befolkning var nu blandad och total oordning rådde. Det var då den ädle kungen Fahrzad Maqmahar, landsflyktig från ett land långt bortom haven, steg fram och erbjöd sig att styra landet. Både GudaKonungen och Marco Silverstråle gav honom sitt stöd och de sände trupper som rensade upp i landet. Med dessa mäktiga bundsförvanter kunde sedan Fahrzad lugnt sätta sig på sin tron tillsammans med sin trolovade, den fagre Klara Friborne.
Via Kaalhar går också den enda utgången mot de stora slätterna genom det bergspass som skiljer Björnfolkets och Vargfolkets länder åt. Tar man inte den vägen måste man ta en enorm omväg in i Tirad och sedan runt alla de sju rikena.
Befolkningen i detta land utgörs av rövare, tjuvar och annat pack som inte välkomnas i andra länder. Här finns alla de laglösa som rymt från rättvisan och de befinner sig nu i säkerhet. Detta slödder kan nämligen här finna en fristad, då ingen konung i grannländerna vill ta på sig att rensa upp i detta tillhåll. De tre stora länderna, Tirad, Ulgad och Elgad, ser knappast Idor som ett hot. Tvärtom anses det inofficiellt att det är gott att Idor finns eftersom det drar till sig slödder från hemlandet. Ett enkelt sätt att bli av med det problemet. Om detta är en klok och framsynt politik eller inte kan diskuteras, men ingen ändring i denna ståndpunkt kan ännu skönjas.
Dessa två länder ligger krökta runt Kaalhar på var sin sida och bildar på så sätt en halvcirkel runt landet. Det sägs att man i de ätter där det gamla blodet fortfarande flyter har möjligheten att ta formen av en björn respektive en varg. Hur detta kommer sig är det inte längre någon som vet, om nu man någonsin vetat. Kanske var det gudarna som gav dem förmågan, eller kanske en av forntidens mäktiga magiker eller besvärjerskor. I dag är dock detta glömt, och den mesta av tron på att förmågan verkligen skulle finnas borta.
Björnfolket och Vargfolket ligger ofta i fejd med varandra och det korta gränsavsnittet mellan dessa länder anses därför som mycket farligt att passera. I båda länderna finns det knappt några svartblod alls, och båda folken ser till att det så förblir.
Landet har sedan de sjus krig mot Konung Gyllenek varit stängt. Vad som där sker vet man icke då ingen av de personer som gett sig in dit någonsin återvänt. Själva landet har slutit sig med tät vegetation och dimma. Folk tar inte gärna detta lands namn i sin mun och undviker att tala om det.
Här bodde en gång det ädlaste folk. Högt i makternas gunst stod de, och desto längre har de fallit. I Thalhor levde människor i harmoni och samförstånd med alverna, som i detta land var många och talrika. Landet grönskade och åtnjöt stor rikedom, men människorna blev giriga och det ledde till en splittring. Den gamle kungen höll fast vid sin vänskap med alvernas folk och stod emot andra mäktiga ledare som förespråkade att de skulle drivas bort. Det hela ledde slutligen fram till ett blodigt inbördeskrig. Kungens sida förlorade och han blev tvungen att gå i landsflykt med sina lojala undersåtar. Sedan dröjde det inte lång tid innan krigshetsarna var med och förde de sju rikena i krig emot Tirad, och hur detta utföll är väl känt.
Thalhor stod nu utan här och försvar. Den rättmätige exilkonungen såg nu möjligheten att återta sin förlorade tron. Han kunde lyckats med detta, men kort därefter kom högländarna och besatte Thalhor liksom många av de övriga rikena. Kungen insåg att hans chanser att rycka tronen ifrån den rike Diarmuid inte var särskilt stora, och han blev tvungen att inställa den planerade återerövringen. Tiden gick och den gamle kungen dog i främmande land. Hans son tog platsen som folkets nye ledare och överhuvud. Det var under denna tid som stammen fick namnet stjärnvindarna och de blev allmänt erkända som de främsta utbygdsjägarna varhelst de tjänade.
Den nuvarande ledarens son, Leowin Harf, befann sig för en tid sedan i Tirad. Han försökte uppbåda stöd för att återta landet åt sin far, och rädda Thalhor från det tillstånd av ostyre som stjärnvindarna menar nu råder där. Så skulle dock inte ske, ty istället föll han offer för en lönnmördares dolk i den svarta natten. Vem som låg bakom detta dåd är det ännu ingen som vet, och stjärnvindarna kan inget annat göra än att sörja sin bortgångne hjälte.